Söndagen 2 november i korsningen mellan Queensboro Bridge och First Avenue fick jag smaka asfalt. Den smaken har suttit i sen dess fram tills igår. Nu har jag äntligen ätit ett äpple på normalt sätt igen.Det är ingen höjdare att skära maten i små bitar och sen peta i dom allt eftersom i ena mungipan för att försiktigt tugga dom med kindtänderna i just den sidan av munnen samtidigt som man undviker att läpparna kommer åt den där framtanden som blev kvar och blev sylvass och repar tungan vid varje tugga.
Ett par ungdomar här i huset åkte till New York härom dan. "Vi ska dit och käka god mat en vecka" sa dom. Det hade vi också tänkt göra och jag hoppas att Margareta fick utbyte av den goda mat vi beställde där, men för mig smakade ingenting så gott som köttfärsbiffarna Margareta bjöd på i går kväll när jag kunde stoppa in maten framifrån - vilken lyx! Och tugga med hela munnen igen! det är i munnen och ögonen matupplevelsen sitter, och OK då, ögonen var det inget fel på så där fick jag lite hjälp, men munnen var mest en transportsträcka för att forsla maten vidare till efterbehandlingen sedan jag fick smaka asfalt i New York.
Lite skämdes jag hos tandläkaren igår som fixade till det värsta igår för att jag drullat omkull igen och jag har fortfarande ett provisorium, men vilken lyx! Jag kommer jag alltid att tänka på det när jag ser tandlösa gubbar o gummor på TV i fortsättningen och känna tacksamhet över min duktige tandläkare.
Jag pratade lite med sköterskan igår också. Ska jag som ishockey- och handbollsspelare behöva kosta på mig ett tandskydd när jag är ute och springer? Jag får väl kolla vad ett sån skulle kosta, men det är väl ändå att ta i. Två smällar på 1,5 månad, då har väl jag fått min beskärda del av grundstötningar och borde väl gå säker i min framtida karriär? Eller...?
Och jag försöker alltid se det positiva: Nu har jag massor av äpplen att äta ifatt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar