lördag 8 november 2014

TCS New York City Marathon 2014, det första lopp jag nånsin brutit!

Mitt stora mål med min löpning, blev det en antiklimax? Jag är helt klart besviken över att jag fick åka hem utan medalj, men nu vänder jag det sura bara till nåt positivt. Jag nådde mitt mål med råge och så blev jag på köpet motiverad till nya mål!

Morgonjogg i Central Park. Väl förberedd, borde bli en topptid. 
En tvärhand hög är jag ju ingen riktig löpartyp, men jag kom som en sjuttioåring vältränad och nästan perfekt förberedd till New York 2014 som jag planerat under så många år och inte ens skadan jag åkte på för en dryg månad sen hade stoppat mig. Det är inte självklart att man kan hålla sig frisk och på benen år ut och år in men jag tränar och förbereder mig efter eget huvud och det fungerar banne mig riktigt bra. Och novembervädret skulle ju bli riktigt skönt den här gången hade väderprognosen lovat..

Under tältet blev det nästan drägligt.
Men det sprack rejält, först morgonvädret på maradagen. En brutalt iskall nästan stormvind låg på över startområdet där jag efter ett tag lyckades sno åt mig ett par kvadratdecimeter som en holländare var snäll att dela med sig. En kanadensare hade en extra mössa som han gav mig att värma händerna i och som tur var hade Margareta sett till att jag hade en varm tröja på mig så det blev väl överkomligt i alla fall. Timmarna innan start är bland det bästa med en mara, växlade några ord med ett par amerikaner och några japaner och andra svenskar också förstås.
Holländaren ville vara med på min selfie

Bussen till startplatsen på Staten Island gick 5.30 och från 7.00 satt vi där och huttrade i blåsten. Kl 9.40 startade första startgrupp och jag fick vänta ända till 10.55 innan det var dags för mig. Snacka om att man var nedkyld fast jag försökte hålla värmen så gott det gick. Men konstigt nog blir det aldrig tråkigt under dom där timmarna.

Utsikt över Downtown Manhattan från den blåsiga bron
Nationalsång och Frank Sinatras New York, New York sen är det fint att komma iväg över Verrazanobron där det blåste så hårt att det var risk att man blåste omkull. Rullstolsåkarna fick för säkerhets skull starta på andra sidan bron och "tjänade" en mile. Men sen efter nån timme upp genom Brooklyn avtog vinden och det blev riktigt skönt att springa.    

Snart kommer smällen!
"Go Sweden Go" hördes hela tiden och också ett och  annat "Go Ibrahimovic". Rätt trött vid 20-22 km och jag gick en del ibland men när jag såg jag att jag vid halva sträckan, 21,3 km, hade ett par minuter bättre tid än min kanontid i Stockholm så jag var riktigt pigg över Queensboro Bridge vid 15 miles där man sen bara ska nerför en liten backe, runt i sväng och så ut på den underbara First Avenue där min hejarklack stod på 69:e gatan,  knappt 10 minuter kvar!

Gick det för fort där i backen? Var jag för trött? Jag minns inte något speciellt men där i backen kände jag en fot på hälen och jag låg i backen! Tog emot mig med vänster lillfinger, näsan  och framtänderna och blev på sekunder omringad av sjukvårdare och blev förd till ett tält där en italiensk läkare med svensk flickvän jobbade för att få blodet att stoppa. Vad tänkte jag? Efter 10-15 minuter hade han fått stopp på blodet, jag blev utcheckad ur tältet och fick OK att fortsätta, Hur skulle Margareta ta det där hon stod på 69:e gatan? Ja det fick jag snart se, Även om jag själv hade humöret uppe så blev det så klart en chock, men kanske ändå jag lugnade henne och mina andra supportrar när jag ångade vidare uppåt Bronx. Lite långsammare nu, nog skulle det här väl gå!  Men blodet började rinna lite väl mycket från munnen så vid nästa tält, vid 99:e gatan ungefär tittade jag in i tältet för en kontroll. "Absolut slutsprunget" sa läkaren där, "Could need a few stitches" tyckte han. Surt, jag ville jaga vidare men självklart ska man lyda sjukvårdspersonalen. Jag tackade nej till taxi, men fick ett Metro-kort för att ta mig hem på egen hand på tunnelbanan.

Såg inte så falrligt ut på 69:e men på 99:e var det värre
Vilket inte är så lätt från Upper East till Upper West, jag hade behövt ta mig ner till Midtown och byta minst två gånger med blodet rinnande! En polis i ett gathörn ville skicka efter ambulans men ett ungt par hjälpte mig till en buss där en dam på bussen lovade se till att jag kom rätt över till rätt sida av Central Park. Här hade jag en kvarts promenad till hotellet och väckte en viss uppmärksamhet med min röda nos.

Surt? Självklart! Misslyckande? Nej, verkligen inte, det här var utanför min kontroll och peppad av sonen Anders låg jag redan samma kväll och funderade på nästa mål. Jag hade kunnat gå sista biten och ändå kommit in på en bra sluttid. Färre än 200 män över 70 gick i mål, och med en normal avslutning hade hr Widmark från Katrinelundsvägen i Västerås hört till dom 30-40 bästa!

Jag är ingen löpartyp men som humlan gör jag det ändå, och jag är nog för ung att dra mig tillbaka! Min 22:a mara fick jag bryta efter 30 kilometer, första loppet någonsin jag brutit. Leslie Howard som Pimpernel Smith sa i skuggan "I will always be back" , en klassisk scen i filmhistorien som passar att runda av min senaste insats på löparbanan med. Här är ett litet smakprov på en "riktig" krigsfilm till skillnad till dagens actionfilmer som jag aldrig skulle offra sekund för att titta på, men i dag ska jag kolla hela filmen och vänta på den där klassiska slutrepliken.    


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar