En psykologisk fundering

På min vandring genom Mitt Sjuttital på väg mot okänt mål långt in i evigheten kan det hända att man får en plötslig, klarsynt uppenbarelse från ovan. Det här handlar om mina joggingskor och psykologi. 

Gick bra att springa i  men duger inte ens inne nu när jag vet.

Under hösten tog jag ta fram och började springa i ett par vita favoritskor som har stått i garderoben en tid men är långt ifrån slut, jag kan gott ha dom över vintern åtminstone har jag tänkt. Nu har jag nog sprungit 20 mil med dom de senaste månaderna och det har gått riktigt bra. Samtidigt har jag undrat var mina också vita, billiga inneskor tog vägen, dom som knappt duger till spinningcykeln ens. Breda, tunga och stumma utan någon dämpning alls.

Gårdagens joggingtur började som vanligt och kändes riktigt bra. Tills blixten slog ner efter ett par kilometer: Jag har sprungit 20 mil i mina värdelösa inneskor de senaste månaderna! Den tanken slog mig och sen kunde jag inte springa en meter!

Man kan ju fundera varifrån den insikten kom, var det min skyddsängel som skämdes över löpsteget och ville varna mig? Det är ju en vacker tanke, men nej där får nog min skyddsängel göra lite fler konster innan jag tror på't.

Men det där att det mesta går bra om man inte vet kan man spinna vidare på om man vill. Barn som ratar mat som dom tror innehåller det och det äter gladeligen om man friserar sanningen lite. Det man inte vet har man inte ont av  heter det också och nej, jag hade inte ont av att springa med värdelösa inneskor men så fort jag visste var det en annan femma. Det kan man också säga mer om, hur dyra skor man egentligen behöver och så, men det struntar jag i nu.

Men skyddsängel - Guardian angel... Jag kan inte låta bli att tänka på Bing Crosby och Grace Kelly.