Diskbråck bra för humöret?

Jag hamnade i 90-gradersbastun idag. Där satt ensam en ung kille, 35 år, alldeles röd i ansiktet.

Många trivs att sitta tysta och svettas, men nu hann jag nästan inte kliva upp på översta laven innan innan han var igång. "Nu har jag snart suttit en timme här" sa han "men jag flyttar runt i bastun och kilar ut och svalkar mig då och då".

Jag har också haft ont i ryggen

Med några korta stickfrågor så fick jag sen reda på allt om diskbråck. Han var bara 35 år, det är väl lite väl ungt att få problem med sånt, men så var det. Tränat hårt som ung, bandy på elitnivå i juniorallsvenskan. Jobb i försvaret med träning varje dag, ofta flera gånger om dan och den vältränade kroppen var i toppform för några år sen.

Sen blev det barn och familj och matchvikten på 75 kilo gick snabbt upp över 90 innan han tog tag i förfallet och började träna igen och nu såg han rätt bra ut men vägde fortfarande en bit över 80. Och så kom diskbråcket.

En del har behov att prata av sig och han berättade om läkaren som sa si och den andra som sa så. Hur man trott att det bara var ryggskott men hur han till sist fått diagnosen diskbråck. Han kanske mal och mal för jämnan och har tröttat ut alla sina vänner, det vet ju inte jag nånting om, men jag lyssnade aktivt med lite uppmuntrande kommentarer och nu hade han kommit så långt att han kunde promenera två timmar om dan och sen basta en timme. Dessutom med nån medicin hade han nästan fått bukt med diskbråcket, där och då i bastun kände han ingenting i ryggen, däremot hade han fått tillbaka känseln i foten som varit borta en tid. Hoppfullt.

Vilket elände. Diskbråck är ett elände vilken ålder man än är i, men extra jobbigt med barn hemma som prioriteras. Prata sjukdomar och ålderskrämpor gör väl vi gamlingar lite väl ofta, men ungdomar kan också behöva prata av sig i bastun och det här diskbråcket gav ett riktigt uppsluppet bastusamtal.