söndag 19 november 2017

Snart buddistmunk?

Jag kommer inte åt resväskan
längst upp längst in!
En buddistmunk får bara äga tre saker har jag hört. Eller var det åtta? Eller var det förr dom var så asketiska? Jag har t.ex. hört sägas att dom numera sitter och porrsurfar, men det hoppas jag bara är ont förtal.

Hur  som helst så minskar mina ägodelar i rasande fart ner mot en mer måttlig nivå. Idag var det Bokens Dag hos oss. Ett par kubik med böcker (en lätt överdrift) hamnade i containern på Ängsgärdet idag och samtidigt fick jag ett bra träningspass för rygg och biceps. Böcker är fruktansvärt tunga. Och jag slängde kläder också, och lite annat.

Det är ingen nackdel att ha begränsat med utrymme, tvärtom, annars sparar man så lätt för mycket som man aldrig kommer att använda. I vårt källarförråd ska jag nu i första hand rensa ut en byrå, tre skrymmande fotpallar, två soffbord, ett matbord, ett jalusiskåp, mera böcker, grammofonskivor och kassettband, kläder, serietidningar, tapeter och gamla ointressanta papper och "bra att ha"-prylar.

Men tyvärr är det inte många överraskningar jag stöter på när jag rensar, inte många fynd. Vi har rensat  förr och jag hade bra koll på allt onödigt men ett par ungdomsböcker sparade jag den här gången. Jag älskade "Tvillingdeckarna" som grabb så jag ska ta och läsa ett par av dom.

Tvillingdeckarna träffar Sven Jerring - spännande?
Sälja på Blocket? Jo tjena! Vårt försök har gett noll men Stadsmissionen kanske vill ha? Myrorna?

Få se om jag hittar nån som vill ha våra fotpallar, annars blir det containern på Ängsgärdet!

Operation Döstädning är inte avslutat förrän vi har blivit buddistmunk och buddistnunna!   


   

torsdag 16 november 2017

Idag är ingen vanlig dag!

Idag är det min 26.832:e levnadsdag! Det har jag inte varit med om förut.

Och visserligen har bra många av dom där 26.832 dagarna varit av "grå vardag"-typ men det här blir en alldeles speciell dag.

Började redan innan soluppgången. Vaknade utsövd ovanligt tidigt, redan före sex och var väl inte helt ljudlös så Margareta vaknade hon också och redan vid halv sju satt vi med frukosten, det är ovanligt när vi inte har nån speciell anledning att gå upp tidigt.

Men resten av den här dagen i Mitt Sjuttital blir måhända mer av "grå vardag"-typ: tvätta, handla mat, influensavaccinering, promenad, döstädning, läsa i boken....  Låter trist? Absolut inte. Det kallas "livet" och inte vet jag om det kommer att hända nåt stort under dagen.

Men jag undrar om tanten på Coop igår inte hade kört fast i tillvaron. Extrapris på Prästost, 49,90/kg  Alla bitar c:a 0,75 kg och damen stod i minst 10 minuter och kollade ostbitarna. 0,752 kg, 0,743 kg, 0,761 kg, 0,755 kg.... Ingen dög. Det blev ingen ost. Lite intresserad av hur folk beter sig övervakade jag det hela - det förgyller min "grå vardag". Undrar om nån nånsin kollar in mig och mina "tics" eller vad man ska kalla det. Jag tog demonstrativt en ostbit utan att tveka för att hjälpa damen på traven i sin beslutsångest.

Men nu ligger dag 26.832 öppen för nya äventyr och jag är nyduschad. Och banne mig skiner inte solen!

         

tisdag 14 november 2017

Fotboll ett bra samtalsämne

Sverige till VM! Efter en nagelbitare mot Italien har Sverige biljetterna klara till Ryssland i juni!

"Vem bryr sig" säger några och ser det som en principsak att vara ointresserad av just fotboll. Dumt, för det är ett himla bra sätt att få igång ett samtal även om man inte är så intresserad. Det är väl roligare än att prata väder med obekanta. Jag pratar gärna om invandrare, om #metoo och om skatter men kan vara lite jobbigt ibland. Men fotboll funkar alltid. 

Igår på lunchen kom vi att prata fotboll med damen vid bordet bredvid. Av den ointresserade sorten, men fotboll fungerade och jag såg direkt att man kunde skoja med henne. "Du har tiden för dig, det blir nog ordning på dig också" sa jag och hon skrattade. Man kan skoja om fotboll.

Idag på Actic började Eddie med "Du gamla du fria" och sen tränade vi till fotbollssånger, och det finns många. Champione, Gräva guld, Mera mål etc. i all oändlighet. Och vi kunde skoja om fotboll.

I bastun satt en lättpratad kille från Uruguay. Fotbollssnack förstås. Hans grabb spelade i Gefle IF men själv hade han åkt på en skada redan vid 18 år. Han hade svårt nu vilket lag han skulle hålla på, men hoppades att Uruguay inte skulle möta Sverige i VM i Ryssland.   

Bäckis var Fotbollförbundets spion mot Tyskland vid VM 90 och 94 hade mycket historier att komma med, fotboll är ett bra samtalsämne vare sig man är intresserad eller inte, vare man kan så mycket eller inte.

Jag tror Eddie på Actic missade den allra första(?) fotbollslåten på dagens träningspass, Nacka Skoglunds "Vi hänger med" från 1958, men den går att avnjuta här:


   
     

måndag 13 november 2017

Västerås by the sea

Steam Hotel
Det har blivit väldigt fint längs Mälaren där allt var stängt i min ungdom av industrier och lagerlokaler. Fina promenadvägar nu när man öppnat för bostäder.

Till vintern är det fina skridskoisar också, men idag blev det förstås landbacken, en solig promenad för att hitta ett lunchställe, och såna finns de gott om därnere.

Det var i första hand Steam Hotel vi tänkt oss och deras lunchbuffé, men det var så mycket folk där så vi hoppade maten där. Det var första gången jag var in där och det är imponerande hur dom fått till det i det gamla kraftverket. Dom har bevarat en massa gamla detaljer, balkar, tegelväggar, rostiga element etc. men förstås modernt och trendigt. Lockande och inte så farligt dyrt att ta en hotellweekend där!

Vi gick i solen ut till Notuddsparken och kollade hur långt man kommit med Kajstaden. Många originella stilar på husen, var det inte tom grästak på ett par av husen. Ligger lite tätt, men många vill bo nära vattnet. Vi också? Tja...

Lillåudden
Lite hungriga drog vi tillbaka mot restaurangerna inåt stan och hamnade på Zeyton på Lillåudden med lite orientalisk stil på maten. Men det finns fler matställen, A-Grill, Kajens Café, Kajplats 9, Carlsson på Kajen, Pråmen (den lyxigaste) och kanske några till. Och snart är nog Sjökrogen igång igen efter att ha byggts upp igen efter branden. Vi har bara en kilometer ner till Mälaren men det ska väl vara sol och fint för att man ska ta sig ner dit på promenaden.


Gamla Hamnen
Det blev österut idag, men det är fina promenadvägar längs vattnet västerut också, det får bli nästa gång även om det inte är lika restaurangtätt åt det hållet.

Den gamla piren ut till fyren är under ombyggnad, där gick jag ofta en gång och kollade på båtar, till våren kan jag göra det igen!

Västerås - Mälarstaden.
 
   



           

.



söndag 12 november 2017

Fars Dag och släktforskning

Nåt firande har för egen del aldrig varit aktuellt den här dagen, "all ev. uppvaktning undanbedes".

Däremot slog det mig just nu en seriös fundering om tidens gång, alla andra farsor före mig i mitt släktträd, den lilla bit jag känner till. Men jag kommer i alla fall till 1700-talet och självklart har jag fått ärva gener, bra eller dåliga från dom där grabbarna. Det kom jag att tänka på idag, pappor i släktträdet före mig.

Jonas - Olof - Carl-Alfred - Sven är papporna som kom före mig. Och så jag... Det är en hel del deras fel att jag blev som jag blev. Eller "tack vare dom" i någon enstaka egenskap. Och förstås generna från deras fruar också, Anna - Sofia - Ann och Karin. Tål att tänka på, man är bara ett litet blindskott i släktträdet.     

Jonas, född 1808, var lite väl vild i sin ungdom och fick en reprimand för fylleri men "bättrade sig sedemera" står det i kyrkoböckerna. Kanske för att han gifte sig med Anna, född 1798 och alltså 10 år äldre än Jonas, var det hon som fick honom att bättra sig? Han blev gammal, över 80 år, ovanligt gammalt på den tiden, speciellt efter ett liv som soldat.

Olof (farfars far) känner jag inte till alls, men att Carl-Alfred (farfar) och Sven (min egen pappa) var bra pappor  är helt klart. Carl-Alfred var lång och ståtlig, pappa Sven också, men själv blev jag inte mer än en tvärhand hög. Genen för min längd kom inte från den grenen av släktträdet, den kom från min mammas sida, helt klart.       

Nån släktforskare kommer jag inte att bli, bara kul att några namn och gubbar att tänka på speciellt en sån här dag. Kvinnorna får vänta till Mors Dag.

Så har jag sett en kampanj för att med ett DNA-test spåra sitt ursprung. Seriöst eller humbug? 99 euro kostar det, lite väl dyrt för att prova. Jag nöjer mig med grabbarna från Vingåker och Märsta som jag redan känner till.       

lördag 11 november 2017

Min mest aktive vän på nätet

Lite trist att ingen, faktiskt ingen, av mina gamla vänner är på samma våglängd som jag, har inte samma humor, inte samma nyfikenhet på det här mediet t.ex. eller annat jag ägnar mig åt i Mitt Sjuttital.   

Dom är säkert engagerade och aktiva var och en på sitt håll, men man tappar ju lätt bort dom man inte har en naturlig kontakt med. Och mina försök att få  naturlig kontakt med barndomsvänner och gamla arbetskamrater har gått trögt, väldigt trögt. Men så klart förstår jag att alla har fullt upp med sitt. Och man får ju nya vänner som tur är.

Flera jag ofta möter IRL får man nästan dagliga energikickar av i spontana samtal. Grannen i huset bredvid har jag bara känt i ett par år men vi stannar alltid och skrattar och kollar vad som hänt sen sist. Och gymmet är lika viktigt socialt som fysiskt.     

Här är en ny vän, ja egentligen inte en "riktig" vän, men som jag varje dag har ett visst utbyte av. Vår reseledare på Malta minns mig och vet vad jag sysslar med. Lite egotrippad, det håller han säkert med om själv om han skulle råka se det här. Författare med en ocean av anekdoter att berätta om från sitt händelserika liv. Grundare av biltestverksamheten i Arjeplog och han har byggt en upp en hel by i södra Afrika, gjort TV-program i Ryssland etc etc. Inte konstigt om man blir lite ego. Han har tom klämt en bärs i Mordor.

Och han driver många kanaler på Facebook som jag följer och i går la han in mig i sin hemliga grupp också, rockgruppen  Route 45. Det är nog rocksångare den här mannen egentligen helst skulle ha velat blivit. Dottern sjunger i Maltas Mello.

I morse var en annan av mina vänner på TV. Har ni hört det förut att jag är "Janne" med riksklenoden Malmsjö, och det tog honom inte fem minuter under intervjun innan han hade berättat att han sprungit New York marathon två gånger. Han hade nog helst blivit löpare på heltid tolkar jag det som.

Och jag som spillde bort min ungdom på att bära pärmar, hade inte jag passat bättre jag också som rockartist kombinerat med löparlegend med några OS-medaljer i guld.        

           

torsdag 9 november 2017

Nyheter på återbruket

Det är dålig stil på folk. Slarviga. Bryr sig inte. Återbruken måste ta till nya regler såg vi idag. Och det är inte typiskt pensionärsgnäll att bråka om sånt här, det här läser man ofta om i bladet.   

Lugnt idag på Återbruket på Stenby 
Jag är väl inte felfri jag heller men hör absolut till dom som sköter sig riktigt bra, nästan perfekt. Men folk källsorterar så dåligt så den praktiska containern, "Brännbart", som fanns tidigare, den har man blivit tvungen att ta bort. Alltför många slängde alltför mycket just i den utan att sortera och slapp  tänka det minsta själva.   

Och vid stationerna där man ska lämna  förpackningar, där  hamnar matavfall, soffor, kylskåp och vad som helst. I vårt soprum ser man ofta trasiga leksaker, lampor mm. Vad som helst. Vilken ålder det är på dom  som syndar mest har jag misstankar mot, men inga bevis så det får vara.

Idag hade jag en himla massa wellpapp och kartong som skulle slängas och det hade jag ju kunnat lämna i soprummet, men då hade det blivit fullt där så mina grannar inte kunnat få i ett endaste mjölkpaket, så det körde jag förstås iväg med själv till återbruket som en god och skötsam granne.

Och kom igår att tänka på att vi missade en passus i "flytta hemifrån"-kontraktet när barnen flyttade ut i världen. Nog borde vi väl haft en jour-regel att när man släpar hem tunga paket från IKEA och sitter timmavis och monterar, då skulle man ha ett par barn hemma som hjälper till att bära och skruva, eller hur. Typiskt sånt som vi hade tänkt att barnen skulle supporta sin ålderstigna föräldrar med.

Men äh, det är klart vi klarar det än även om det tog några timmar att få ihop gårdagens köp hos IKEA. Värst var att det var så tungt, träningen på gymmet räckte nästan inte till.         

onsdag 8 november 2017

Gymmet blir kvar!

I Mitt sjuttital cirklar mycket kring motion och frågan har hängt i luften, "hur ser framtiden ut för gymmet? Kommer det att förtätas bort" har vi funderat.

I nästa kvarter
Lite motsägelsefullt kanske har vi varit oroliga för extramotionen på cykel till nya Lögarängen om Actic skulle lägga ner vårt gym vi har på promenadavstånd. Men nu blir både badet och gymmet kvar. Med annan ägare visserligen och hur det blir med priset efter ombyggnad får man ju se och stökigt kommer det att bli under ombyggnaden, men gymmet blir kvar som Actic, det är det viktigaste just nu.

Men parkeringsplatsen utanför gymmet, som idag var knökfull, ryker för några bostadshus. När stan förtätas försvinner parkeringsplatser och det är OK för oss som har bilen i garaget men visst är det lurigt för andra, var ska folk parkera? Det blir säker ett P-hus också för badet, gymmet, Arosvallen och skolorna i området och för de nya bostadshusen.

Utsikt från mitt fönster
I kvarteret bredvid där vi bor förtätas det friskt. Pizzerian fick vika för två 5-våningshus och på en rätt stor parkeringsplats är det nu en byggarbetsplats för 3-4 hus. Från mitt fönster ser jag just nu en förtätning på höjden, 3-våningsuset över takåsarna blir snart 4 våningar.

Det ligger i tiden, många vill bo centralt och Västerås växer i ytterområdena också.

Gymmet blir kvar men alltså på bekostnad av förtätning på P-platsen utanför, men det finns förtätningar där man går väl långt. Som t.ex. ett sjuvåningshus på en liten plätt stor som en sandlåda precis längs en väg där man totalt skymmer den fina utsikten för grannhuset 25 meter bort.

måndag 6 november 2017

#vadfanfårjag

Jag får väl erkänna att jag tycker det är rätt kul när folk som borde veta bättre gör magplask.

När Svenskt Näringslivs Leif Östling drar till med "vad fan får jag" när han blev trängd i en  fråga om Paradise Papers var det ett riktigt magplask. Han har pudlat lite lätt och kommer nog över det här men det var ju inte så begåvat, och rätt kul att följa den här hashtaggen på Twitter. Nån enstaka tar honom i försvar, men han fick uppsträckningar av desto fler. Carl Bildt t.ex. Jo det var ett väldigt obegåvat uttalande.

Twitterstormar är rätt kul. Som #stuffmoderaternadid efter Sofia Arkelstens klavertramp om moderaternas stordåd i Syd-Afrika och kvinnlig rösträtt etc. Och Trumps #covfefe var underhållande och höll i sig ett bra tag, men kan förstås inte klassas riktigt som en Twitterstorm. #metoo är intressant hur det utvecklats. 

Men jag är inte så aktiv på Twitter. Kanske innan jag släcker lampan att jag bläddrar igenom dagens Twitterstorm och #vadfanfårjag har nog inte slutat än. Men jag lägger mig inte i så mycket, läser mest andras kommentarer.

Det var allt för idag. Två möten på samma dag är tufft i Mitt Sjuttital, och Leif, jag betalar inte 20-30 miljoner i skatt, men min restskatt jag betalade i går gjorde jag om inte med glädje så i alla fall med omtanken om dom som har det lite knapert. 
               

söndag 5 november 2017

Kaffe och bullar gör mig glad

I min resa genom Mitt Sjuttital blir det naturligt funderingar ibland hur sjuttitalet såg ut för mina föräldrar och svärföräldrar och kanske andra innan dom också.

Men ingenting jag skriver som mitt tidsfördriv gör anspråk på att vara heltäckande och i allt helt historiskt korrekt om jag nu gör några egna tolkningar och minns fel. Men så här en söndag i allhelgonahelgen var det nog en runda med kaffe och bullar, så enkelt allt var en gång.

Det hade säkert blivit kaffe och mandelkubb hos svärmor om man ska precisera och svärfar kom aldrig in i sitt sjuttital. Och så fick hon spela lite kort med barnbarnen, Sniff var populärt.

Kaffe och bulle är underskattat. Och gott. Alltför sällan man numera tittar in till nån på en kopp kaffe numera i Mitt Sjuttital.

Årets restskatt är betald idag. Pengar tillbaka på skatten har jag aldrig fått sen jag blev pensionär. Jag säger som Tage i sången nedan, "då hjälper det med en påse gott". Och förstås en kopp kaffe. 

Den här sången har jag haft med förr. Men den är lika bra ändå. Kopp!


lördag 4 november 2017

Döstädning

Allhelgonahelg och jag har tänt det obligatoriska ljuset på graven. Och blev inspirerad till ett pass med döstädning.

Häromdan lyssnade jag på radion om döstädning, ett svenskt uttryck och det finns en bok för den som vill ha tips, "Döstädning, ingen sorglig historia". Och det är inte sorgligt, bara skönt att göra sig av med sånt man inte behöver, och barnen vill inte längre ha gamla möbler och grejor från föräldrarna som var normalt förr. Bort, bort!

Rätt enkelt, sånt jag inte använt på många år, inte kommer att använda och inte ens minns att jag hade - bort, bort! Det har jag inga problem med.

Idag hängde döstädningen också ihop med en liten ommöblering för att ge plats för att kunna köpa en ny möbel, så det var inte nåt uppgivet och negativt med dagens döstädning. Och idag var det mest Margareta som fick bestämma vad som skulle slängas. Porslin vi aldrig använder, minnessaker man knappt minns varifrån dom kommit, bort, bort! 

Gamla tidningsmagasin man aldrig tittar i slängde vi, men lite fegt så hamnade några överflödiga möbler och lampor i källarförrådet så får jag väl slänga därifrån senare. Och så har vi ju alltid stugan där lite väl mycket hamnar. Döstädning är ett ständigt pågående projekt som vi hållit på med nu alltsen vi lämnade villalivet då man sparade på allt. Men det är absolut inte akut, nej det är helt enkelt en bra sysselsättning man alltid kan tag i.

Ett lexikon på engelska från 1968 i 23 band? Ett lexikon från Bra Böcker i 24 band? Dom ryker nästa gång jag röjer, men den här gången rök alla gamla modem och kablar även fungerande PC-prylar och förstås teleprylar till fasta telefonen, den har vi ju inte kvar längre. Ett helt lass elektronik till återbruket, men där får man ju dåligt samvete när man tänker på bidraget till skrotberget som hamnar i Nigeria (är det så fortfarande) och bidrar till miljöförstöringen därnere.

Döstädning, ett helgdagsnöje för folk som ser framåt!

   

          

fredag 3 november 2017

Namnbyte ligger i tiden

Arosvallen går jag förbi flera gånger i veckan. Måtte den bli kvar i dessa förtätningstider och få heta det den alltid hetat. Men på parkeringsplatsen utanför står det snart nog ett höghus.

Det har just blivit lättare att byta både för- och efternamn och idrottsanläggningar byter namn nu allteftersom nya finansiärer dyker upp. Västeråshallen blev Bombardier Arena t.ex.

Hoppas Halmstad klarar sig kvar i  Allsvenskan
Swedbank Park på Rocklunda har redan bytt namn till något jag glömt. Varför inte nåt med Rocklunda? Efter googling ser jag: Solid Park Arena. Är det ett namn på en idrottsarena? Solid, vad är det för firma? Semesterresor till Solkusten? Nej, Arosvallen, Örjans Vall, Kopparvallen, Eyravallen, Gavlevallen etc är fina namn som direkt hänger ihop med fotboll. Men gammalmodiga, Park och Arena är trendigare. I Västerås både Park och Arena för säkerhets skull.

Och Örjans Vall i Halmstad ger en självklar tanke, borde jag själv byta namn? Örjan är ju inte det allra trendigaste namnet och speciellt i min rockkarriär kunde jag nog behöva ett mer slagkraftigt namn. Dessutom är det ju ofta problem utomlands när man ska förklara stavningen: "An O with two pricks" brukar jag säga, men det verkar som folk inte förstår det.

Nåt rockigt på A, B eller C skulle jag kunna tänka mig.  Andrew-Brooklyn-Charlie....? Eller lite franskt som framhäver min kulturella sida? Italiensk eller spanskt, jag är ju rätt eldig.... Grekiskt? Aristoteles eller Arkimedes?

I skolan var det opraktiskt med ett namn på Ö, att alltid nervöst vänta till sist när man skulle hålla föredrag. Och nästan lika illa var när fröken ibland gick på efternamnet.

Andrew Brooklyn Widmark funderar jag på om jag får till en snygg autograf.

torsdag 2 november 2017

Läslov

Jag försöker sköta mig nu när det är läslov och umgås nu med en tegelsten. Ett boktips på Svt för 279 kr på Akademibokhandeln eller som ebok för 141 på Adlibris?

Jag vill ha min bokhandel kvar så jag fördelar mina bokinköp mellan bibblan, Adlibris och en hel del i bokaffärn på hemmaplan och den här gången fick det bli bokaffärn. En fördel där är ju att man får den i handen direkt.

Att slänga böcker är lite känslosamt, kanske har med nazisternas bokbål att göra, men ändå har vi rensat rätt friskt i våra bokhyllor hemma och i stugan. Slängt en hel del så det finns plats i bokhyllorna att börja på att fylla på igen.   

NIX är en bok på 684 sidor och tung att hålla i, lättast att läsa sittande i läsfåtöljen. Att börja med en tegelsten är lite speciellt. Det tar emot lite och man måste vara i fysisk och psykisk bra balans när man börjar, för man vet ju inte. Man kan bli fast flera månader innan man kommer till slutet. Rekordet för mig är ett helt år en gång, men den tegelstenen läste jag om några år senare på en månad.

Av en slump (?) har mina tre senaste tegelstenar rört sig i amerikansk nutidsmiljö, alla efter boktips på Svt och alla har varit riktigt bra, klockrena fem plus allihopa. Dom var så bra att dom kunde inte vara kortare, tcksam att det var tegelstenar. Så finns det dom, alltför många, som skriver alldeles för långa böcker. Helt i onödan blir det 7-800 sidor där 2-300 hade räckt. Som t.ex. Leif GW Perssons longörer som jag har tröttnat på.

Men nu är jag alltså igång och får nog dra ner på farten lite. Jag är ingen snabbläsare, men redan efter några dar är jag redan på sidan 180. Man vill se hur det går, hur hänger det ihop, men samtidigt vill man ju inte att det ska ta slut alltför fort.

Torsdagseftermiddag nu, jag sätter på lite kaffe och tar en session i läsfåtöljen. Just nu är det ett dramatiskt ögonblick Det är 2011 och Samuel ska just träffa sin mamma som han inte sett sen hon försvann när han var liten. Varför har hans mamma attackerat den amerikanske presidentkandidaten? Hur ska det här utvecklas?

Jag sätter nog på tre koppar kaffe minst.

söndag 29 oktober 2017

Gilla läget!

Jag gillar indisk mat. Tandoori Chicken Sizlar t.ex.

Så vi knallade ner till stan på lördagseftermiddan för en matbit. Vi  (jag) glömde boka bord, men klockan sex är det nog lugnt tänkte vi, vi får nog plats på Laxmi, annars får det bli grekiskt, det är också gott.

Det var tjuvtjockt med folk i restaurangen och bara ett bord ledigt närmast kassan, men vi var glada att få plats. Bara två tjejer i kassa och servering och kö i kassan av folk som beställer hämtmat, det var högt tempo på restaurangen om man säger så. Det var lätt att se att det här kunde ta tid, men nu hade vi gott om tid så då tänker jag bara: Gilla läget!

I väntan på maten
Och jodå, vi fick beställa rätt snart, tandoorimarinerad kyckling och tog in varsin indisk öl, en Kingfisher och en Cobra. Dom är ju jättestora, 650 ml, men det behövs till indisk mat och då gick det ingen nöd på oss där vi väntade på kycklingen, inget problem att gilla läget.

Men aldrig nånsin har jag sett sån fart på serveringspersonalen. 10 meter mellan serveringsluckan och kassan och tjejerna bokstavligen sprang den biten för att tjäna nån sekund, mat ut till borden, och så ringde det i kassan, språngmarsch för att svara och ta emot en hämtmatbeställning, språngmarsch till luckan igen, in i köket ett ärende, så ringer det igen, snabba fötter till kassan. Tjejerna borde inte gilla läget, dom var två personer kort, och som kund så gillar inte heller alla läget om man nu ska ut och äta och koppla av och får sitta i vinddraget av joggare, men inget blir ju bättre för stunden av att gnälla på tjejerna som joggande skötte ruljansen. Dom gjorde ju så gott dom kunde.

Vi fick vår mat efter att ha väntat ett bra tag, men efter omständigheterna i alla fall inte överdrivet länge. Och den som väntar på nåt gott etc.... och indisk mat på Laxmi är alltid gott. Vi gillade läget den här gången men kanske väljer ett lugnare tillfälle nästa gång vi går dit.

Och man får hoppas att tjejerna i serveringen inte gillar läget utan ser till att bli fler som serverar!                             

lördag 28 oktober 2017

Jag missköter jobbet som kulturarbetare

Tur att jag frilansar och inte heller har jag nån inkomst på jobbet, så det gör inte så mycket.

Men i mitt hårda tempo i Mitt Sjuttital får bloggen stå åt sidan ibland för viktigare uppdrag. Men så idag, lördag fick jag en stund över och kan ta upp nåt intressant. Kan börja med kaffebryggar'n.

Brygger utmärkt kaffe
Köpte en ny häromdan och valde länge och väl på Elgiganten. Fanns så många modeller. Och dyrt eller billigt - vilket är bäst? Så slog vi till i mellanklassen. 4-500 tror jag den skulle kosta och kommer till kassan: 199 kronor ville dom ha.

Hur gör man? Det var förstås nån som flyttat om bland kartongerna, men det fick bli ett snabbt beslut, vi tog den, det fick bli en billig kaffebryggare. Och den är jättebra, Melittas billigaste, rekommenderas. Det blev ett bra köp och jag ser att ICA säljer den för 300 så då blev köpet ännu bättre. Rekommenderas!

En miniräknare är bra att ha i skrivbordslådan, min köpte jag för 25-30 år sen på OK: Billig, under 25-35 kr har jag för mig, Utan batterier, går på solceller och funkar fortfarande. Roade mig att googla och banne mig, den finns fortfarande att köpa på nätet på en site med lite retroprylar. 300 kr vill dom ha nu så den här behåller jag tills priset gått upp några 100% till. Den här rekommenderas också. Ja, jag vet att det finns i mobilen, men det här är bättre.

Så till sist några ord om vittnesidentifikation. "Den där långa killen som stod bredvid dig förut, vart har han tagit vägen"  frågade ett par tjejer i kören mig igår. Jag visste inte vem så dom fick beskriva honom mer, och det enda dom kom med var att han var sååå lång. Sjöng högt och bra också sa dom. Vi funderade tillsammans och jag hittade honom som en Facebook-vän: Lång? Tja 180, inte så förskräckligt långt va? Men att han var helt kal på huvudet, blankpolerad, det hade inte tjejerna tänkt på. Inte heller att han saknar några tänder. Men han var väldigt, väldigt lång - det berodde förstås på att han brukade stå bredvid mig (167) på träningarna. Men beskrivningar ska man ta med en nypa salt.           

tisdag 24 oktober 2017

95%-ig idag

OK, jag erkänner. jag har allt sämre motståndskraft mot virus och baciller numera än när jag var yngre. Och det har varit segt ett par dar med hosta, huvudvärk och rinn i näsan. Men nu är jag 95%-ig.

Tur det - jag har inte tid att vara vissen och framför allt måste jag vara 100%-ig till fredan då det är showtime för rockkören igen. För sjätte gången sjunger vi på Västerås konserthus och det vill jag inte missa!

Några träningar på Actic ficka jag skippa och klassträffen med RIVc i Sthlm bokade jag av och jag är extra noga att tvätta händer för att inte dra på mig kräksjukan och formen har så sakta kommit tillbaka. För  som sagt, fredagsshowen vill jag inte missa, en hel timmes rockmusik med Rock Everybody på Västerås konserthus! På en intern fest där Andreas Weise har den otacksamma, närmast hopplösa uppgiften att försöka toppa vårt program, han sjunger efter oss.

Som artist i rockbranschen är det rösten jag mest oroar sig för, man vill ju inte stå och flämta och kraxa. Och hur går det med  lufttrycket när vi kommer till Pavarotti-momentet i vår Elvislåt. Jag har så många bekanta i publiken den här gången, Aktiva Seniorer, så det måste gå bra. 

För att visa hur seriöst jag ser på problemet gjorde jag i helgen en test med vår lilla uppsjungningsmelodi som vi ofta börjar en körträning med. Jag tänkte hoppa av direkt när jag hörde hur det lät och räknade med startförbud.

Men jag har ändrat mig. Jag rakar mig och har i lite Brylcreme i håret och hoppas på kvällsträningen i kväll. Är rösten tillbaka så tränar jag på alla texter så blir det succe på freda på Västerås konserthus.

Veckan i korthet: Början i moll och finalen i dur! 100-ig avslutning. 

söndag 22 oktober 2017

Veckan som var - #metoo

Det var fantastiskt vilket genomslag #METOO fick.

1000-tals kvinnor har vittnat om sexuella trakasserier och övergrepp. En amerikansk filmproducent anklagas för sexuella trakasserier, sen lanserade en amerikansk skådespelare som varit drabbad #METOO på Twitter 15/10 och redan idag 22/10 är det manifestationer runt hela Sverige från kvinnor som tröttnat på sexuella kränkningar. 1000-tals kvinnor har berättat sina historier och många män som betett sig svinaktigt och olagligt har avslöjats och fått sina karriärer körda i diket. Vilket genomslag för en hashtag.

Så tänker jag själv på skoltiden på 50-60-talet, hur blev flickorna behandlade då? Jag kan inte påminna mig några problem i det här häradet. Att tjejer var utsatta och så, aldrig nånsin, men det kan ju vara att man inte pratade om det. Inte på mina jobb heller hörde jag nånsin talas om nåt som kan gå under #METOO-hashtaggen, men jag vet ju inte om sånt som mörkats.

Däremot på mitt senaste jobb körde alla med interna skämt i en jargong man inte borde ha på en arbetsplats. En "klassens clown"-typ slog an tonen och alla, både tjejerna och killarna körde i samma stil. Utom jag då och ett par till som var 10-20 år äldre än alla andra. Men när ingen brydde sig brydde inte jag mig heller mer än att jag tyckte det ibland var lite obegåvat och ovärdigt.

Det flesta exemplen man hört senaste dagarna är självklart sånt som inte ska förekomma och som inte flickor och kvinnor ska behöva utsättas för. Klandervärda och ofta åtalbara saker har man hört.

Men så är det några som berättar att dom fått en lite för inbjudande blick, nån råkade ut för att nån stötte på henne lite för ihärdigt. Tur att man inte är ute i svängen om det blir alltför känsligt hur ett frieri ska gå till.

Men den här kommentaren kanske är en typisk kommentar av en gammal stöt som inget begriper hur kvinnor har det numera. En ännu äldre gammal stöt, en kompis på FB, 85 år, delade en skämtbild där man drev med #METOO, det var dumt och det sa jag till honom. Klart det här är allvar för tjejerna, men frågan är: Vände det här med sexuella trakasserier av kvinnor i vecka 42 år 2017. Eller går allt tillbaka och blir som vanligt? Jag får se längre fram i Mitt Sjuttital. Årliga avstämningar i vecka 42 allt framgent.

#METOO som hashtag fick ett fantastiskt genomslag. Nu lanserar jag  #ROCKENLEVER och hoppas på bra genomslag där också. Vad uppropet syftar till kommer att visa sig under vintern.

fredag 20 oktober 2017

Två olika personligheter

Så trillade jag dit på höstförkylningen till sist så fredagsträningen på Actic fick jag ställa in. Och kom i stället att tänka på träningen förra fredan.

På cirkelträningen då satt jag med min träningskamrat en stund i jägarvilan. Vi kör 2*45 sekunder och det är jobbigt men överkomligt. En av mina favoritgrenar på cirkelträningen och i Mästarnas Mästare har Magdalena Forsberg rekordet, hon klarade 12.59, ett par minuter mer än Stenmark..

Nog ska man väl klara 2 minuter?
På en träningsmaskin alldeles bredvid mig satt en riktigt luggsliten figur och kämpade med biceps. Jag låtsades oberörd och kunde inte låta bli att skoja lite med honom och sa åt honom att komma med i gruppträningen i stället för att sitta och slita alldeles för sig själv. Han skulle fundera på´t sa han.

Så hamnade vi senare i bastun, jag, min träningskompis och den nya killen. Så olika folk är, min träningskompis på fredagspasset är negativ till det mesta och vet alltid bäst, men den här nya killen jag aldrig sett tidigare var lättpratad och intresserad. Han berättade några kul episoder, och var intresserad när jag kom med nånting. Med följdfrågor och kommentarer så att det blir ett samtal.

Det där händer rätt ofta att jag tänker att folk är så olika. Jag har haft arbetskamrater i 10-tals år jag knappt pratat med, andra är man på samma våglängd med direkt. Varför blir det så?

Kanske hittar jag några bra svar i boken jag började med i går, "Omgiven av idioter - hur man förstår dem som inte går att förstå" . Sånt där är jag lite intresserad av, personligheter, dålig kommunikation, psykologi etc. jag ska kanske jobba med nåt sånt i mitt nästa liv. Eller så ska jag bli kändis, få se.

I stället för gymmet blev det stugan och en bok om idioter framför brasan. Trevlig helg

torsdag 19 oktober 2017

No particular place to go

En stund för sig själv på stan  är lite vardagslyx. Bara traska runt lite och nynna Chuck Berrys gamla höjdarlåt från min ungdom. Ta en fika, men absolut inte shoppa! Kanske ett museum.

Fin utsikt. Vinflaskan är vanligt kranvatten.
Jag hade några timmar i Stockholm igår för mig själv och hamnade på Fotografiska Museet. "Hit kan väl ingen hitta nu"   tänkte jag när jag kryssade förbi ombyggnaden av Slussen och rejält hungrig tog jag mig först till restaurangen, "Dagens Varma" för 165 kr. Ugnskokt kummel med mycket grönsaker och fast det är så bökigt att ta sig dit var det massor med folk där en onsdag lunch men det är det väl alltid  där.

Fina utställningar av duktiga fotografer, men det blir nästan för mycket att titta på. Roligast kanske "Last night i Sweden" där Donald Trumps uppmärksammade tal gick non-stop på en TV och vardagsbilder från Sverige visades på väggarna men jag traskade rätt snart tillbaka mot City lite på några bakgator där vi normalt inte rör oss. Så där skulle man ta sig tid att göra då och då. Åka till Sthlm och traska runt. Bara stå och kolla en stund på Slussenbygget kan vara kul det också. Blir det nånsin färdigbyggt i Stockholm?


Fler museer? Livrustkammaren har jag faktiskt aldrig varit in i och det var ju mycket fint att se där. Moderna brukar vara kul och jag hade några andra på listan också, men vädret var så fint så jag struntade i fler museer, kul att bara trava runt och kolla på folk. With no particular place to go.

Men ingen shopping! Lagom till att kaffetarmen började suga stötte jag ihop med Margareta som haft annat för sig. Långfika är också en vardagslyx.

Och jodå, då blev det väl trots allt lite shopping men jag brukar oftast hänga utanför affärerna medan Margareta letar nåt snyggt. För mig räcker det gott att ta en tur till Dressmann när jag behöver nya strumpor eller en ny skjorta. Och det behövde jag inte igår.


 

 

tisdag 17 oktober 2017

Jubileum idag!

3000 blogginlägg, och alla av samma höga kvalitet. En litterär kulturskatt.

Idag kan jag luta mig tillbaka en stund och begrunda utvecklingen inom den här konstformen. Och det är nog så att utvecklingen har sprungit ifrån oss stenåldersbloggare.

Det var ett visst skimmer över bloggeriet den första tiden. Bloggar diskuterades i Kulturradion, det var så jag började, och redan första veckorna fick jag några intressanta kommentarer och ur ett av mina allra första inlägg hamnade ett slagfärdigt citat på hemsidan hos ett bokförlag som reklam för en bok jag recenserade.

Men det var då det, nu lagom till jubileet har den här typen av bloggar gått i stå. Inte bara den här kanalen, det verkar vara likadant för alla oss traditionalister, vi som visar upp oss i #blogg100 varje vår. Lika för alla, men vi plitar på i samma hjuöspår.

Men här är en som kör lite nytt: Grattis idag till Angeliqa Mejstedt från Västerås som driver Vandringsbloggen och igår fick ett fint pris tillsammans med Morakniv. Dom vann "Årets Samarbete" för jobbet att driva "Kvinnliga Äventyrare". Grattis, och jag är så okunnig att jag inte vet mer än det jag just skrivit här, jag hade innan idag inte hört talas om Angeliqa, men jag ska kolla lite mer nu hur hon gör med sitt skrivande och sitt vinstgivande samarbetet med Morakniv. Är det också en blogg?

Ungdomarna i Rockabeat har växt upp numera
I så fall kan ju Mitt Sjuttital också skryta med ett samarbete. Med bloggen Rockabeat som efter att legat i träda ett år nu kommer ut varje söndag för att dokumentera jobbet inför ett stort arrangemang för rockkören Rock Everybody i mars. Kanske det här samarbetet kan ge några poäng inför nästa års nominering till "Årets Samarbete". Det är kanske med samarbete som bloggandet ska bedrivas numera. Om det nu räknas att samarbeta med sig själv. Vi har ju samma bloggredaktör, men det kan man ju mörka med.                 

måndag 16 oktober 2017

Inte så dumt med buss

Vi gamlingar har bestämda platser
Ett par tre gånger om året åker jag buss, knappt jag minns mellan gångerna hur man gör. Men det fungerar bra med VL:s app och nästan varje gång blir det en notis i bloggen, men så himla märkvärdigt är det ju inte, men idag är jag lite trött och       gör det enkelt för mig..

Jag åker oftare med pendeln i Stockholm än buss i Västerås  men till bilverkstan blir det buss här i stan. Och egentligen kunde jag väl ta bussen lite oftare, kostar bara 12 kronor. Skulle man klara sig utan bil brukar jag tänka ibland. Den dan kommer väl men inte under Mitt Sjuttital hoppas jag men bilen kostar lite väl mycket ibland, nu några veckor har det blivit nästan 10.000 i service o underhåll. Servicen idag gick på över 4.000, lämnade in i morse och är redan klart nu på förmiddan. Undrar om dom verkligen gjorde allt på listan.

Jag gör ingenting med bilen numera mer än tankar och fyller på spolarvätska och tvättar den alltför sällan. Kollade bilpool just nu, det finns en parkering alldeles i närheten, fem minuters promenad hemifrån. En dryg tusenlapp för en liten Volvo en hel dag och 25 mils körning och mycket billigare om man blir medlem och betalar en månadsavgift, det verkar intressant när den dagen kommer.

Men nu tar jag bussen igen till Nyströms. Stora plånboken är med.

söndag 15 oktober 2017

Upsala Simsällskap

Efter några dar i Uppsala med bl.a. några turer till Fyrishov måste det bli en fundering.

Det är imponerande med alla föreningar i Sverige med ideellt arbetande funktionärer som gör så mycket för ungdomar. Det finns 1000-tals bra föreningar, den ena bättre än den andra, men i helgen var jag alltså hos Upsala Simsällskap, världens äldsta simförening sägs det. Från 1796 står det på deras T-shirt.

Grattis Nelly till första tävlingen
Först var jag på en träning med 8-9-åringar. Med ledare i 15-16-årsåldern (!) som hanterade 20-30 adepter där alla barnen visade respekt och bjöd till under hela träningen. Inte tillstymmelse till tjafs. "På edra platser"  sa Alva innan startsignalen. Inga tjuvstarter och tidtagning med 100-delar av en sekund.

Imponerande. Dels hur barnen, simmarna, tog information och instruktionerna och var skärpta hela timmen simträningen höll på. Uppvärmning, träning längd efter längd och avrundning efteråt. Men ska man bli duktig så måste man ju ha kul också, och det hade alla barnen helt klart på den här träningen och inga föräldrar la sig i. Det räckte med ledare i 15-årsåldern!

Sen idag var jag på en klubbtävling, Nellys första i US. Imponerande det också. Så många barn, så många klasser. Pojkar, flickor, 25 meter, 50, 100, bröstsim, rygg, frisim etc. Samling redan kl 8 och Nelly var inte klar förrän efter 12 då vi kunde åka hem och då återstod ändå många klasser. Vilket arrangemang för en "enkel" klubbtävling.

Vattnet kokar av ungdomar
Och strikta regler. Om man gjorde nåt fel vid starten eller vid målgången blev man diskad och det hände då och då, men så är reglerna. Redan från yngsta åldern kör man med OS-regler!

Jag blev imponerad över US och räknar med att VSS hemma i Västerås är lika duktiga dom också och förresten det är nog andra idrottsklubbar och föreningar också. Liksom i sångkörer, dansklubbar, scouter, orkestrar mm mm som håller igång på ungdomarna där tyvärr alltför många med svaga föräldrar inte kommer med. Det är en utmaning att få med dom ungdomarna!

Det var dagens fundering här i Mitt Sjuttital.     

onsdag 11 oktober 2017

Sverker och surgubbar

Sverker Olofsson är fortfarande en auktoritet i samhället och senast hade han på News55-siten en fundering om surgubbar. Vad nu surgubbe betyder, det är ju viktiga frågor vi irriterar oss på.

Här är vår partiledare i FIS på ovanligt gott humör
Sverker har gått igång på stora frågor. Verkligt väsentliga samhällsproblem som sillburkar (etiketten går inte att få bort) IKEA:s påslakan (saknar hål i hörnen) och SVT:s alla trailers för kommande TV-program.

Och det har egentligen inget med "surgubbe" att göra att irritera sig på sånt, det visar snarare att man engagerar sig i samhället. Jag hör dessutom till stödtrupperna i ett intressant parti, FIS (Förbannat irriterande surgubbar) som kommer att bli att räkna med inför valet nästa år, och det är stora frågor som diskuterats i  FIS Facebooksgrupp där i första hand det hägrande partistödet driver partiledningen och ofta diskuteras. Dagsnoteringen är 967 medlemmar med en och annan kändis som frontfigur.

Så här i Mitt Sjuttital med klimatförändringar, masskjutningar i USA, Trump i största allmänhet, flyktingfrågan, Katalonien, Syrien, IS, kärnkraft - listan kan göras hur lång som helst med diskussionsämnen men då är det tacksamt att få diskutera etiketterna på sillburkar ibland. Bra tänkt Sverker! Vi är ju inte surgubbar fördenskull och kan behöva ett litet partistöd (eller gärna ett stort).

tisdag 10 oktober 2017

Släpp taget!

Det är inte alltid att jag känner att jag förstår  "ekonomipriset till Nobels minne" och inte alltid jag gillar litteraturpristagaren, men i år var det rätt OK.

Ekonomipriset gick till Richard H Thaler som är inne på just min idé, kanske jag kunde ha fått en slant jag med. Vad sägs om mitt inlägg i söndags: "håll inte kvar vid allt gammalt. Rensa i pärmarna åtminstone. Och i källarförrådet."   Det är ju bra nära mina och Rickys teorier och nåt sånt kommer Ricky (som vi kallar honom) att säga i talet 10 december. "Och läs inte ut en tråkig bok, sälj dåliga aktier"   Att inte läsa ut tråkiga böcker ska jag ta tag i direkt, det har jag hållt fast vid alltför länge. Bra vardagsråd av Ricky, men rent ekonomiska råd och idéer blir nog lite värre, jag är så dålig på sånt. Men jag ska försöka.

Litteraturpriset då. Satt uppe en stund på nattkvisten inatt och passade på att låna hem en e-bok från bibblan till mobilen,. Det fick bli "Återstoden av dagen" där en superkorrekt butler år 1956 hamnar på sitt livs första semesterresa i bil genom England. Butlern är hyperengelsk, hyperkorrekt, hyperlojal mot chefen. Engelsmän är i det här fallet som ett annat folkslag, det kanske var lika bra att dom lämnade EU. Men fast jag bara kommit de första 20-30 sidorna så är det här helt klart en bok jag kommer att läsa ut. Nobelvinnarklass? Ja, sånt kan ju inte jag bedöma mer än att den här var lättläst och bra. Fast den än så länge egentligen inte handlar om just nånting.

Och jag blev intresserad att sätta mig in lite mer i Rickys teorier. "Släpp taget" får bli mitt nya ordspråk och höjdpunkten på årets Nobelvecka. Det kan vara bra att ta till när man inte har något att vinna på att bara hålla fast vid det gamla.

söndag 8 oktober 2017

En tråkig dag

Gu' va' tråkigt, men det känns rätt bra ändå. Jag har länge tänkt att det måste göras.

Ett sånt trist jobb!
Man samlar på sig så mycket papper, mina pärmar var sprängfyllda med onödiga papper. Där fanns några gamla "Att göra"-lista från evigheter sen där det mesta var gjort, det fanns kvitton och broschyrer över prylar jag sen länge gjort mig av med, pensionspapper och papper från jobbet i massor. Varför ska man spara på sånt. Planer jag skissat på för stugan var kanske kul att se hur jag tänkte en gång, men inget att spara på.

Jag är rätt bra på att slänga och har gjort sånt här förr, tex när vi flyttat, men ändå blev det ett par överfyllda papperskassar.

Nåt intressant då? Nej inte mycket. Jag hade visst gått på en kurs tillsammans med en tjej i kören men hon gav väl inget bestående intryck för det har jag inget minne alls av.

Nästa insats blir källarförrådet, men det orkar jag inte tänka på idag. Rensa och organisera om på datorn då? Det gör jag nog en annan dag det också.     



   

lördag 7 oktober 2017

Fast i konsumtionsträsket

Utan bil hela helgen och Margareta snörvlande i första höstförkylningen var det lite långsamt för mig.

"Jag tar en promenad" sa jag. Inte ner till stan där jag annars alltid hamnar när jag går ut ensam, jag tänkte mig i stället en långpromenad åt utkanterna av stan. Men kom inte längre än uppför första backen mot OKQ8-macken innan jag tänkte att det var längesen jag var in till Netonnet!

"Jo, det finns alltid nånting jag inte behöver och inte har råd med så varför inte?" Det första som slår en när man kommer till såna ställen är att det alltid är så mycket folk där. Nu var det visserligen lite ruggigt ute, regn i luften, så både jag och alla andra var ursäktade idag, men annars är det ju bort i tok med all elektronik. Det tar på miljön, men samtidigt ska man ju hålla fart på ekonomin i samhället. En balansgång och jag tog en vända och funderade om nåt lockade lite extra.

Ny TV behöver vi inte, men vi har bara en sån där liten 32-tummare som visserligen fungerar alldeles förträffligt, men visst kunde det väl var dags att byta upp sig ändå. En på 49-tum var det första jag såg. Till halva priset av vår "lilla". Nej, den skrev jag inte upp på önskelistan.

En maffig förstärkare behöver vi inte heller, men det är jag nog mer sugen på. Såg några stora burkar som man rullade på hjul och en annan i tuff design. "Stort Rock'n'Roll-ljud i litet format" sa reklamen. Sånt går jag på, så den ligger högt på listan.
Ny grill?

En ny grill? Vi behöver egentligen inte heller en ny sån men en till kan man ju alltid behöva. En liten som passar oss två. Såg en rätt bra till ett bra pris. Står på listan.

Kontorsstol?
Gamingstolarna såg intressanta ut. Det behöver jag en "sisådär".  Gaming låter bättre än kontorsstol och dom såg alla lite tuffare ut än stolen jag sitter på just nu framför datorn så en sån hamnade också på listan. En ny dator, stationär, kan behövas endera året, elvisp, cirkelsåg, handdammsugare, rakapparat, drönare, smartwatch, telefoner......

Jag är rätt bra att bara gå och titta så det blev billigt för mig idag. jag handlade inte för ett enda öre, det fick räcka med att ha lite prylar på listan för framtiden om jag skulle få några kronor över efter nästa löneförhandling.

torsdag 5 oktober 2017

Det var en gång...

När jag blir riktigt gammal ska jag berätta för mina barnbarns barn hur det kunde gå till en gång när världen inte var så utvecklad. Så här kan det komma att  låta:

"Jag är så gammal så jag har kört mina bilar 25 varv runt jorden. Eller 50.  Ännu mer? Till slut blev jag yr i huvudet och tappade räkningen, men många varv blev det. Och några gånger har bilarna krånglat och någon gång har jag stått med tomt däck. Punktering!  

Under den outvecklade tiden fanns det alltid ett extra däck i bilen och skulle det vara tomt i ett däck bytte man själv på en kvart till det extra däcket ock resan kunde fortsätta. Spooky!"

Hej då! Vi ses en annan gång!
Ja, i en inte alltför avlägsen framtid finns väl inte det där med däck ens kvar, man åker väl på luftkuddar eller nåt liknande och har säkert nya problem i självkörande, flygande bilar, men just nu i den här perioden när vi just lämnat tiden med domkraft och reservdäck bakom oss så känns det som man längtar tillbaka lite till den tiden. Men så enkelt kunde det ju inte få fortsätta vara.

Tidigt ute för en tur till Uppsala stod vi med ett tomt däck som i gamla tider alltså hade varit fixat på en kvart men nu går det till så att man ringer försäkringsbolaget som skickar en bärgare som tar bilen till verksta'n. Som inte har tid att kika på den förrän dagen därpå och som tycker att bilen borde lämnats hos en däckfirma, inte hos en plåtverkstad. Och så gick det första dagen.

Andra dagen nya samtal och så sitter man och väntar. En tjej på Skadeanmälningen förklarade lite för mig varför dom väljer den och den verksta'n så nu vet jag mer. Men som jag skrev häromdan i ett annat inlägg "Första gången ska bli den sista". Första gången jag behövt anlita Citroën Assistans alltså. Trevliga människor som gjort det dom ska, men dom kan ju inte trolla så jag ska undvika det här i fortsättningen.

Hur ofta har man punktering? Det kanske var en onödig lyx det där med extradäcket i bilen och vi har i stället en manick för att spruta in skum i däcket och köra vidare i låg fart om man står illa till och behöver komma hem. Inget alternativ den här gången, nu står bilen på verkstan. Hoppas dom ringer innan måndag för då ska bilen in på service. Bilpool ett alternativ?
         

onsdag 4 oktober 2017

På spinningcykeln

En brasklapp: Jag beskriver bara som det har blivit i den här åldern. Rent dokumentärt.

I småskolan var det förstås helt jämnt och det höll allt i sig även längre upp. På första "riktiga" jobbet var nog tjejerna i minoritet till en början, men allt eftersom har jag aldrig tänkt annat att det funnits både killar och tjejer på jobbet. Möjligen fler män som chefer, det är ju klassiskt.

Så hamnade jag i en spinninggrupp för äldre, kanske 10 år sen nu. Mogna män, några övermogna och och runda andra lite mer vältränade, hrmm, och så Liisa från Torneå och hennes kompis. Nästan alla killarna satt i bastun efteråt och pratade "om tjejer och om fotboll, om livet med ibland" (Gunnar Wiklund) och vi arrangerade fotbollsresor. Två ggr till London och en gång till Istanbul. Sen kom damerna!

Kärntruppen av killarna har tacklat av och fler och fler kvinnor tar plats. Ingen värdering, bara ett konstaterande. Snacket blir lite annorlunda och killarna som nu kommer med sina fruar kommer oftast omklädda, tränar sitt pass och åker hem och duschar efteråt. Bastusnacket blir lite lidande. Men fortfarande är det rätt jämnt 50-50. Men på de flesta andra av Actics pass är det 80-20 med kvinnorna i majoritet.

För att inte tala om hur det är ute i kulturlivet. I kören jag sjunger i är det väl 85-15 ungefär och lite åt det hållet på många andra ställen också. Vi mogna män med hår på bröstet är mer som pittoreska inslag.

Det är så här det är. Vi mogna män, eller förresten även yngre också, är svårare att få ut i en del sociala sammanhang, men det där med gymmet tycker jag är lite förvånande.

Kvinnorna sociala och aktiva, det är positivt, och männen stannar gärna hemma, det är negativt. Det var också temat i filmen jag såg igår med nästan bara kvinnor i publiken, men som motsats har jag Lidingöloppet härom veckan. I M70-klassen var vi 100% spänstiga män.

Det här var bara som jag tänkte idag på spinningcykeln, och i spinninggänget är det alltså fortfarande rätt jämnt.

måndag 2 oktober 2017

Första gången ska bli den sista!

Det brukar ju vara lite magiskt över "första gången". Man har varit lite skraj inför det, men förstått att nån gång måste det ske.

Det gäller att sikta rätt
Så var det med här också, men idag hände det! I trapphuset precis då hissen kom. Hissdörrarna öppnades och jag skulle bara åka ner ett kort ärende till garaget när jag fumlade med bilnycklarna som gled iväg över stengolvet och med en exakt precision gled dom med exakt rätt fart fram till springan mellan trapphuset och hissgolvet. Hole in one! Henrik Stensson hade inte kunnat gjort det bättre!

Snopet! Det har hänt mig förr att jag tappat nycklarna, men då har jag inte varit så här exakt, då har dom legat på kanten och inte riktigt nått ända fram, men nu var bilnycklarna borta. Finnycklarna, dom med knappar för att öppna dörren och vi har bara två par nycklar till bilen.

Ringde Yvonne hos hyresvärden, "det kan bli dyrt" sa hon. "13-1400 om hissfirman ska göra en utryckning, men jag ringer dom så får ni komma överens". 

Men så dröjer det en halvtimme och en kille ringer. "Jag ska just åka förbi ner på stan. jag kan fixa't Vilken våning bor du på?"  

Sen tog det nog inte en kvart innan det ringde på dörr'n. Nästan lite chockad över effektiviteten tog jag emot min nyckel, fransk kvalitet så den hade förstås klarat fallet från femte våningen. Lämnade ett par hundringar till kaffekassan och så känns det bra.

Även om sens moralen av detta är att servicen hos min hyresvärd är jättebra så kommer jag inte att testa detta några fler gånger. Nu kommer nyckeln alltid att ligga i min ficka när jag ska ta hissen.

Tills jag glömmer bort mig och gör om den här tavlan.      
   

söndag 1 oktober 2017

Au claire de la lune

Den där barnvisan nämnde man några gånger i boken jag läste ut i går kväll och sen dök hela texten upp för mig i natt när jag skulle sova. Jag hörde den kanske på franskan 1962 eller sisådär, tänk att man kan komma ihåg den så pass bra efter så många år:
Mon ami Pierrot

"Au claire de la lune, mon ami Pierrot

prete moi ta plume, pour ecrit un mot
ma chandelle et morte, je ne plus de feu
ouvrez ma ta porte, pour l'amour de dieu"

Stavningen är bedrövlig, jag läste bara franska i tre år, men banne mig. jag är imponerad hur mycket som fastnade under skolåren. Jag har läst spanska lika mycket nu på kvällstid på gamla dar, men där kan jag bara prestera ett "Hola, senora!" Och några spanska sånger fick vi aldrig sjunga på lektionerna med senor Juan Scardovi. Och nu har jag gett upp. "Un cerveza por favor"

Och jag erkänner - det är lite mycket "kommer du ihåg?" både i den här spalten och när jag umgås med mina jämnåriga vänner, men det kanske inte är så konstigt när allt man varit med om som ung sitter så mycket bättre än det man gjorde igår. Om ett par veckor ska vi som gått i min skola, Högre Allmänna Läroverket, träffas över en fika och nån vecka senare ska jag käka en lunch på Stadskällaren i Stockholm med några klasskamrater från gymnasiet. Kanske allt "kommer du ihåg?" börjar gå för långt?

Undrar om dagens yngre blir lika fixerade över sin barndom/ungdom som vi 40-talister blev och är? Kanske / kanske inte. Nu när allt för evigt blir dokumenterat på nätet är det kanske inte lika roligt att fundera på hur det var förr.

Och förresten, den där franska sången är nog lika känd som O Tannenbaum, så kanske varenda kotte kan texten till Au claire, vad vet jag? Ute i ogjort väder. Tankefel! Det här var väl inget att komma med! Gör om och gör rätt! Ha nåt bättre att komma med i morrn!

lördag 30 september 2017

Man får ta lite risker i det här jobbet

Vildvinet börjar få fin färg
Ett gammalt bevingat uttryck med en speciell historia jag ärvt av pappa Sven och använder ibland. Passade bra på festen hos PRO Kultur häromkvällen. Det är inte helt riskfritt att vara pensionär.

Drygt 60 deltagare på vårt After Work i inre rummet på Pitchers med en ljudnivå så hög att man måste ta sats för att ta sig in, det  var inte så nyttigt för min Tinnitus. Till på köpet ska man försöka prata också men mitt friska öra klarade sig den här gången också. Bra musik och trevligt runt bordet. Man får ta lite risker.

En liten kul sak var att av de 60 deltagarna var vi fyra stycken från vårt barndomsgäng på Jakobsberg som nu från varsitt håll sammanstrålat i PRO Kultur. Senaste nytillskottet var Mona jag inte sett på 60 år men kände igen direkt, och hon kände igen mig också. Vi såg väl båda lika ungdomliga ut kanske.

Jag klarar egentligen inte såna här riskfyllda tillställningar med den ljudvolymen, i alla fall inte alltför ofta så då det är fint att dra till stugan efteråt. Där är det tyst och skönt och rätt riskfritt för mina öron åtminstone.

Så sitter jag här och knappar en stund vid datorn och lyssnar samtidigt på min veckolista på Spotify som dom rätt begåvat ställer i ordning varje vecka, Artister och låtar dom tror jag gillar och det mesta går hem. Men vad hör jag! Gärdebylåten med sång på riktigt dalmål av Evert Sandin, min gamle pianolärare! Arbetskamrat till pappa Sven en gång innan han tog lite risker och blev musiker på heltid. Lika snäll som han ser ut på bilden! Jag gjorde inga stora framsteg som pianoelev men kanske bidrog till att flyttade hem till Dalarna i alla fall. Inget om Evert på Youtube, men fanns alltså på Spotify i alla fall.

Annars borde jag väl en sån här dag skrivit några rader om nazisterna i Göteborg som på nåt konstigt sätt fått lov att demonstrera. NMR, vilket sorgligt gäng. Nog borde det väl gå att förbjuda dom att demonstrera?

fredag 29 september 2017

Läsförståelse, är det viktigt?

Jag tänkte på det där nyhetsinslaget i veckan om minskad läsförståelse när jag nu på kvällarna rör mig på de trånga gatorna i Saint Malo i "Ljuset vi inte ser". 600 sidor och visst är det ett och annat ord jag är lite osäker på, en del tekniska termer framför allt, men inte är det ofta man hakar upp sig. 

"Det finns så många moderna ord, inte behöver man kunna dom där gamla" sa en ung kille som intervjuades, men det är en lite obegåvad inställning. Bland mina vänner som rör sig i skolvärlden har jag förstått att det på många håll är väldigt dåligt ställt med läsförståelsen. Och stavningen är inte alltid perfekt om man säger så.

Vi gav oss inte tid att åka in här en gång,
när vi var i Bretagne. Åkte bara förbi. Dumt! 
Sticker emellan här med en Brasklapp och erkänner att standarden i det här forumet är lite låg ibland. Mina inlägg är inte så genomarbetade, klipper och klistrar ofta utan att kontrolläsa att det blev rätt etc. Så är det sagt.

Och jag kan väl ge killen som intervjuades rätt i att ord som "luguber" kanske man inte behöver kunna men ändå, ett ord jag gillar. Ett gammalt ord som Sjöwall/Wahlöö var först med att ta upp sen använder Klas Östergren och Håkan Nesser sig ofta av det. Och i mina spalter kör jag också med "luguber" ibland för att malla mig och verka bildad.

"Gösta Berlings Saga", min sommarlektyr, var för mig rätt trögläst med en hel del gamla ord och ett så gammalt tänkande och språk så jag fick kämpa rätt bra för att ta mig igenom den.

Skojfriska stavningar på nätet och SMS-språket är ju så vanliga nu så det korrekta stavningarna verkar nästan vara felstavningar, undrar när man stryker stavningen av "också" och "liksom" t.ex.

Utvecklingen av läsförståelsen i Sverige är luguber, eller så är jag ute i ogjort väder. Hoppas det, det här var bara nåt jag påmindes om när jag nu snart läst ut en bra bok och förstått det mesta. Men förresten, jag har jämnåriga som aldrig läser en bok så jag ska väl inte bara skylla på nutiden. Och det kanske inte är så farligt om språket ändras när man kan googla allt man behöver.


HAND & CUL!    (för invigda Have a nice day and see you later)               

   

onsdag 27 september 2017

Hur dum får man va'?

Som tur är bestämmer man själv hur man lägger ribban. Men det här var dumt.

Det är rätt bra att ha en kikare i stugan. Vad är det för en pippi uppe i trädet? Och bilen borta på vägen, är det en skummis? Tranorna och rådjuren på ängen kan man vilja kolla lite närmare. Ja, så mycket mer spännande än det är det väl inte, ja, kanske nån cyklist kan vara intressant.

Ett strå vassare än dom jag slängde
Vi hade tom två kikare i stugan och en gick sönder. Det var lite irriterande för jag tog alltid den trasiga kikaren. Dom var så lika men jag kom mig aldrig för att slänga den trasiga. Det där att ta fel kikare höll på så länge men för några veckor sen tänkte jag visa mig handlingskraftig och utan att säga nåt till Margareta tog jag med mig den trasiga kikaren när jag slängde sopor. Och tänkte mig få beröm!

Men naturligtvis var det den fungerande kikar'n jag slängt. Lite skamsen fick jag åka en vända till till sopstationen. Och igår tog jag en tur till Clas Ohlsson. 399 kronor för en ny kikare var överkomligt men onödigt, men nu kan jag sitta på pass i stugan igen och vänta på att nåt spännande dyker upp.

En sak till på samma tema: "Tänk att det finns folk som inte äter frukt!" sa Margareta härom dan. Efter kikarköpet i går tittade jag in på Coop också och fyllde på med en kasse frukt också. Svenska äpplen och plommon från Italien, apelsinerna är inte så bra än.

En spridd missuppfattning säger att frukt, det är ju bara socker men fruktos och fruktsocker har ju inte mycket med frukt att göra, och även om det finns lite socker i frukt finns det desto mer med mineraler, vitaminer och såna nyttigheter och så är ju all frukt så otroligt gott. Nej, här ligger man farligt nära gränsen hur dum man få va'  om man spolar frukten men som jag började med. man bestämmer ju själv!

Och själv ska jag på direkten ta mig ett svenskt äpple från Kivik.

måndag 25 september 2017

Kaffe och glass på McDonalds

Hovmästarn på McDonalds
Jag hade en halvtimme över i söndags. Gick och väntade på Selma och nere i backen låg McDonalds. Kaffe och glass är alltid gott.

Men där stod jag framför disken och ingen brydde sig om mig, så här har jag aldrig blivit bemött på Donken. Folk blev uppropade och fick sina burgare och jag fattade noll. Vad var felet, varför sa ingen nåt. Jag stod där kanske fem minuter och surnade till lite innan jag började fundera och tittade mig omkring. Där stod några stora bildskärmar.

Den lilla kontakten med expediten man tidigare har haft där man beställer var borttagen, jag skulle själv på bildskärmen knappa in min beställning, en McFlurry med Dajm och en liten kopp kaffe. Det gick väl OK efter att ha funderat lite och jag betalade också där vid bildskärmen och fick min lapp och på tavlan vid kassan dök mitt nummer upp och jag kunde hämta min beställning utan att ha sagt ett ord till någon. Effektivt!?

Det är väl det är så här det ska vara numera. Snabbare och snabbare! Självskanning i affärn, på flyget. På Pinchos sköter man allt i appen, bokar bord och beställer maten med alla tillbehör och betalar. Jag är inte helt negativ till det här, det är skönt att slippa köa och sköta sig själv i stället, men tempot är ju så uppskruvat nu och folk mår allt sämre. Barn är stressade vi folk märker inte att det börjar gå för långt. Vi har inte tid med begravningar längre läste jag förra veckan. Om vi nu inte kan fixa't på en fredagseftermiddag. Fler och fler blir utan nån ceremoni om det kolliderar med semestern sa man.


Nya beställningsproceduren på McDonalds är väl standard hos dom och många andra matställen också inom kort men hygienen? Där står man och trycker på en bildskärm i förkylnings eller kräksjuketider och så sitter man sen och äter sin pommes och burgare med händerna. Inte helt optimalt! Men jag åt min McFlurry bakteriefritt med sked och sen drack jag kaffet på gående fot längs Salabacksgatan och tjänade in några värdefulla minuter.

Sen ser jag fram mot självkörande bilar där kommer jag också att kunna utnyttja tiden mycket bättre som att läsa tidningen och betala räkningar och andra nyttigheter. Kanske ta en liten tupplur.  

söndag 24 september 2017

Abborrbacken på Lidingöloppet

Västerbron i Stockholm Marathon, Heartbreak Hill i Boston, och Abborrbacken på Lidingö.

Laddade innan starten på Lidingövallen.
Elisabeth sprang förstås lite längre än jag.
De flesta motionslopp har nån passage som är lite extra jobbig. Visserligen kan inget jämföras med UTMB som i 17 mil bara består av backar, men nu var det Lidingöloppet, jobbigt nog för mig.

Träningen kom igång lite väl sent, bara för ett par månader sen, men en mil ska väl en dåligt tränad gubbe kunna springa. Vilken tur att Bettan tjatade på mig så att jag kom igång igen.

Så här skrev jag på Facebook innan starten: "Efter många långa år och 1000-tals mil i joggingspåret kryddade med vurpor och blodvite är jag med råge kvalificerad till Lidingöloppets näst högsta klass, M70, lördag 23/9. Sen är siktet inställt mot den högsta klassen M80 om sju år. Keep running!" 


Uppvärmning M70
Det tar ju nästan ett helt löparliv att kvalificera sig för M70-klassen, så det kändes riktigt fint att höra till den exklusiva lilla skaran, drygt 100 på startlinjen. Många seniga vältränade löpare som springer milen tom snabbare än jag gjorde när jag var som bäst, men alla har ju sina förutsättningar. Med rätt träning kan jag säkert klara en mara igen, men M70 kan väl få räcka så länge, tacksam att jag klarar det. Jag har tur med bra gener och har bidragit själv med ett någorlunda hälsosamt leverne. Och med rätt motivation i höst och vinter så kanske det kan bli lite längre lopp igen.  Det var i alla fall riktigt kul att med en come back i en tävling.

Loppet då? Jag sprang rätt lugnt efter mina egna förutsättningar och jag vet att jag tappat mycket de senaste åren. Ju mer vältränad man är ju större risk att man dras med i för högt tempo men nu la jag mig på rulle en bit bak och sprang om dom jag kunde. Helt OK lopp och man blir inte så förskräckligt trött i den mediokra fart jag klarar nu. Hamnade på plats 82 av 104 som gick i mål. Dessutom var det ett gäng som bröt. Jag hade hoppats på bättre men inte helt missnöjd

Abborrbacken då? Lite överskattad om man ska vara ärlig. Högsta punkten på loppet visserligen med sina 48 meters stigning men tom jag klarade att jogga uppför utan att behöva plåga mig.

Det var skoj att springa Lidingöloppets M70 och blir det inget annat så kommer jag väl tillbaka dit nästa år för att förbättra min placering!

onsdag 20 september 2017

Gott och blandat

Känns som jag bara vill skriva av mig lite om några nedslag i mitt intressanta liv som "bara en gammal pensionär".

Krans på Lidingöloppet
När får jag en sån?
Den här dan började som vanligt med ett pass på Actic. Och efter lunch blev det ett joggingpass. Två träningar på samma dag så jag kunde unna mig ett par eftermiddagsostmackor för att dämpa hungern lite. Den här veckan, liksom förra, får jag ihop fyra träningspass på tre dar och Lidingöloppet till helgen blir en värdig avslutning på den här motionsveckan.

Hem från Actic i morse passerade jag ett par som har en butik här i närheten. Kedjerökare, står alltid utanför butiken sin och röker när dom inte har kunder. Nu tog dom en rökpaus på väg till jobbet också, stod och pratade i ett gathörn, tur att man inte håller på med sånt. Kedjeröker alltså. Dom skulle behöva skriva in sig på Actic dom också.

Ny lägenhet? Fick ett attraktivt erbjudande idag, men vi passar några år till, vi har så fin utsikt här. Budgeten idag blir intressant, få se om jag hör till dom där tre av fyra pensionärer som får sänkt skatt. Troligen inte. Skatteparadiset i Portugalien för pensionärer är på väg att täppas till av Portugals regering, det är OK. Ett fint land med mycket sol jag gärna skulle bo en längre tid i, men inte bara för att smita från skatten. Jag röstar ofta på Portugal i Eurovision Song Contest, och i år gick dom sta och vann! 

Jordbävning i Mexico med många döda och en ny orkan, Maria, härjar i Västindien. I Burma pågår en närmast etnisk rensning mot rohingyafolket som fredspristagaren tillika Burmas civila ledare Aung San Suu Kyi är väldigt passiv i att göra nåt åt. Vi har det väldigt skyddat i vår lilla vrå av världen.

Och jag känner mig lite trött i benen efter dagens två träningspass, det blir nog en TV-kväll i kväll. "Meningen med livet" sänds på TV2, där kanske man kan få svaret. Eller "Idol 2017"?  Det ser vi aldrig på men en av killarna i spinninggänget på Actic har ett barnbarn som är med, kanske oförskämt att inte kolla lite. "Uppdrag Granskning" är annars alltid intressant.

Eller så tar jag en bokläsarkväll. Efter att ha kämpat med Selma Lagerlöfs "Gösta Berlings Saga" hela sommaren är det så skönt att läsa en bladvändarbok. Jag är just nu i Saint Malo under andra världskriget. Pulitzerpriset, Carnegiemedalj, fem plus... Jag har nog inte tid att titta på TV ikväll. "Ljuset vi inte ser" - Läs den!

måndag 18 september 2017

Mitt liv som kulturarbetare

Jag kallar mig ju "kulturarbetare" i mitt dagliga värv som bloggskribent. Minns inte riktigt, men det var nån intelligent artikel jag läste en gång som hävdade det just i samband med bloggar. Kan bara hålla med.

Publiken börjar samlas. Vid nedsläpp var det knökfullt. 
Nu är det ju inte bara som skribent jag kulturarbetar, mitt sjungande är också kultur. Som vanligt bidrog jag med min väna stämma på Kulturnatten i Västerås tillsammans med mina kamrater i rockkören Rock Everybody. Hur vi hade lyckats få en så bra placering vet jag inte, men den skönlitterära avdelningen på Stadsbiblioteket är så mycket kultur man kan tänka sig. En av de bästa platserna av alla 100 ställena där vi kultarbetare kan visa upp oss under Kulturnatten.

Manliga kulturarbetare
En gång sjöng vi utomhus vid det årets invigning och ett år inomhus i Konserthuset som avslutning på Kulturnatten, det var bra det också, men det här var extra kul. Biblioteket känns lite extra fint för oss kulturarbetare. Och det blev lite intimt, man kom nära publiken.

En utmaning den här gången var att kören var så utspridd, ett gäng ovanför en trapp och ett gäng nedanför och grabbarna däremellan. Det blir lite knepigt med ljudet om man säger så.

Men succén på biblioteket kunde direkt avläsas på mitt tredje område där jag också kulturarbetar, på Facebook! Margareta, körens fältfotograf tillika bloggens korrekturläsare, tog några riktigt fina kort som jag med stolthet lade ut på körens Facebooksida, och aldrig har väl ett av våra bidrag där spridits så snabbt, med våra mått mätt Succe Grande! Inom några timmar hade över 2000 sett bilderna och aldrig har väl så många reagerat! Gillat, delat och kommenterat. "Underbar sång" läste jag. "Njutbart"....