Ett oväntat möte och en sannolikskalkyl

Det är oftast kul när man stöter på en bekant lite oväntat och jag har varit med om mer spektakulära oväntade möten än det som hände igår, men det var lite kul i alla fall. Och gav anledning till en fundering.

Vi åkte till Uppsala igår och klev ur bilen på en parkering vid en skola en bit utanför centrum. "Hej Örjan!"  hörde jag direkt. Så himla välkänd är jag väl inte i Mellansverige så att det bara var en lyckträff förstod jag, men där på gatan passerade en tjej från kören hemifrån Västerås dragandes på en barnvagn. Vi pensionärer har ju en viktig uppgift att hjälpa våra barn få livspusslet i deras familjer gå ihop med barnpassning och sånt. Barnhämtning på skolor och dagis var vårt ärende i Uppsala igår.

Och i och för sig inte så konstigt att man stöter på en bekant i Uppsala, konstigare när det händer på semestern i nån avkrok som har hänt nån gång, men ändå kan man väl tänka lite på sannolikheter och sånt. Att man kommer exakt på samma sekund till en speciell plats alltså.

Vi som är tillräckligt gamla kommer ihåg Tage Danielssons geniala sketch om sannolikheter, den slog mig förstås nu, men annars tänker jag egentligen mest tvärtom, hur osannolikt sällan jag stöter på mina gamla närmaste bekanta, arbetskamrater och grannar man haft genom åren. Skolkamraterna som jag vet bor kvar i Västerås. Medlemmarna i kören ser jag ofta på stan, men dom andra? Är dom aldrig nere på stan? Handlar ingen i "mina" affärer?

Jo, förresten, min gamle chef sen 90-talet stötte jag ju på i affären i förra veckan. För första gången på alla år. Och efter alla år på gymmet dök en gammal arbetskamrat upp där i onsdags. Också första gången jag stött på en gammal arbetskamrat där. Jag kanske är ute i ogjort väder! De allra senaste dagarna har jag ju stött på några arbetskamrater, tänkte inte på't.

Är det här kanske en ny trend som kom i dagen medan jag skrev? Mina gamla arbetskamrater börjar alltså plötsligt synas på stan, och mina körkamrater börjar synas tom i städerna här runt omkring!

Det här blev ett virrigt inlägg, men jag känner mig lite trött. Borde inte skriva mer idag. Men lite kul är det när nån ropar "Hej Örjan" när jag  är på uppdrag.