lördag 25 mars 2017

Vilka reser utomlands i mars?

Jag älskar barn! I alla åldrar!

På resor under lågsäsong är det alltid mest äldre på resorna men verkligen inte "bara" äldre. Det är barnfamiljer också och folk i alla åldrar, ungdomar, medelålders och yngre äldre och äldre äldre, tjocka och smala och en del i rullstol.

Vad som inte finns är barn i skolåldern, och det får jag väl erkänna är rätt skönt. Just nu tar jag en liten stund på rygg i sängen efter förmiddagens strapatser. Alldeles tyst i Danskbyn! Lite ljudligare i sommar antar jag. Men nu är det tyst och jag tuppar en stund så jag orkar med kvällen.

Stenigt längs stranden. Extra jobbig promenad.






fredag 24 mars 2017

Ta med lokaltidningen på resan

Färskt bröd och morrontidningen till frukosten.

Med VLT i surfplattan slipper vi läsa ikapp alla gamla tidningar när vi kommer hem, fint att vi rationaliserade bort papperstidningen. Och fint att bageriet öppnar tidigt.

Och påtåren kan man fördel ta på närmaste bergstopp.

torsdag 23 mars 2017

50 år

Idag har vi haft så fullt upp jag har inte hunnit skriva nåt än.

Jag får nöja mig med att uppmärksamma att vår vårresa sammanföll lite märkligt med ett jubileum just idag. Här går vi och traskar runt i vårvärmen på Malta och just den här dagen har vi ett 50-årsjubileum. Guld! Kul! I morrn går livet vidare!


onsdag 22 mars 2017

Danskbyn i Mellieha

Om man kan så är det fint med resor under lågsäsong. Möjligen kan det vara stängt nånstans men fint att slippa köer och trängsel.

 Och här i Danskbyn är det säkert inte ens fyllt till 25% fast vårvärmen på Malta närmast är som sommarvärme. Så vi fortsätter nog med resor under lågsäsong.

"Danskbyn" har en dansk arkitekt med suverän design, 5 plus. Stora stenhus med innegård och takterrass.

Badtempen i havet är inget att skryta med tror jag, men det är klart det får bli ett​ dopp ändå. Och det finns bastu.


Husen i kalksten har fått rätta färgen som
arkitekten var ute efter






tisdag 21 mars 2017

Lilla gruppresan var riktigt kort

Faktiskt tog den slut redan i går kväll när vi lite lomhörda vinglade hem från Zosis bar efter en ljudlig kareokekväll. Nu får vi klara oss själva.

Men det är lugnt, jag är Facebook-vän nu med vår karismatiske reseledare. Han har med stor entusiasm lagt till mig i några av hans FB-grupper där den mest intressanta kanske är FIS, Förbannat Irriterande Surgubbar, på väg att bli ett eget parti påstår han. Få se om jag håller måttet eller om jag är för mesig.

Om det ser lite gubbigt ut här på kareokekvällen på Zosis beror det bara på dina egna fördomar om vad som är gubbigt!






måndag 20 mars 2017

Minimal gruppresa

Senaste åren har det blivit några gruppresor, bekvämt.

Det är det här i år också, eller vad ska man säga? 4 pers..... plus reseledarn!

Det bästa med en gruppresa är alla intressanta människor man träffar, redan idag på första dan har vi hört så mycket intressant att det skulle räcka till resten av mina #blogg100-bloggar under nån rubrik som 'Människor jag mött'.

Men jag är ju egotrippad och skriver bara om mitt enkla liv, men kan tänkas det kan bli nåt om kvällens drabbning på Zozos. Om det blir skoj. Håll utkik i en sjuttitalsblogg om du känner till nån.

Hela gruppen 

söndag 19 mars 2017

Söndagsmorgon på Arlanda

Tidig morgon på Arlanda för en lite tur ett par veckor inser jag att det var ett bra tag sen sist. Jag kände knappt igen mig men vi kom iväg ordentligt på vår vårresa.



lördag 18 mars 2017

Några rocklåtar

Lördagsunderhållningen får bli lite rock av extra hög kvalitet.

Den mer eller mindre allra första rocklåten i hela vida världen, Rock around the clock, börjar programmet med.

Sen följer Singin' the blues, Tommy Steeles största hit med solosång av Lisbet Gemzell. Vem var bäst, Elvis eller Tommy, det var frågan i Sverige en gång. Tommy är över 80 nu så han levde väl i alla fall lite mer hälsosamt än Elvis.

Lyssna och njut och varför inte lyssna vidare på Rock Everybody Västerås på vår kanal på Youtube. Den här veckan är det tom gratis att prenumerera!  

fredag 17 mars 2017

Siccitatibus conveniunt

Nu går Mitt Sjuttital in i "Fas 2"-läge ett par veckor. Lite som konstgjord andning bara för att överleva.

Det är visserligen ingen stor sak om jag skulle missa mina dagliga uppdateringar, men jag ska väl försöka klara av'et. #blogg100 med dagliga uppdateringar av min blogg, men nu får det mer bli en bild, ett citat, en länk, nåt lite kort bara. Ja nåt ska jag väl orka med.

Men innan jag går över i Fas 2-läge känns det bra att vare seriös för en gångs skull. Och jag lägger mig platt och ger Margareta rätt i det hon alltid tjatat om "Drick mera vatten! Hur mycket vatten har du druckit idag?"  brukar hon fråga och jag slår ner blicken och rodnar lite lätt. Jag blir ju aldrig törstig, men jag vet ju att många av oss äldre blir inte så lätt törstiga. Men vi behöver mycket vatten ändå. Kanske speciellt äldre gentlemen som sitter och svettas i bastun.

Det här vet förstås varje förståndig människa, men skulle det så vara att någon tvivlar så kan jag berätta att det kan gå rejält åt pipsvängen när man kommit in i vätskebrist-fasen. Rejält. Tar inga detaljer här, det gör jag för den som eventuellt inte tror på "Siccitatibus conveniunt" men jag tog varningen på allvar och satsar på ett stort glas vatten vare sig jag är törstig eller inte. 6-8 glas om dan.

Och vätskebrist i Sverige där vi har så gott om vatten. Och också gott vatten. Otroligt dumt att slarva!
 
Bland alla mina fel och dåliga sidor är det här det enklaste att ändra på.

I morgon lördag går jag in i Fas 2-läge. Det är så mycket jag ska göra då så inte har jag tid att sitta vid datorn!

torsdag 16 mars 2017

Ingen Digital Succé

Nån "Digital Succé" förväntar jag mig inte där jag tufflar runt i Mitt Sjuttital och i andra digitala forum. Men nu har jag i alla fall boken.

Det var Margareta som antagligen tyckte att det är dags för mig att skärpa till mig så hon köpte Frida Boisens bok på bokrean. Jag har läst en del i den tidigare på nätet, men typiskt en sån där bok det är bra att ha hemma och ta till ibland. Inte minst för att digitalisera kören, det är ett uppdrag som ligger på mig. Det finns många bra tips i boken.

Häromdan var det en artikel igen i lokatidningen om nån som skulle ta en paus, hon blev stressad av mobilen och Sociala Medier stod det. Minns inte om det också var en bok hon skrivit eller bara en debattartikel men alla som kommer med sånt där att Sociala Medier mest innebär problem, och dom är många, avslutar alltid med att vilken nytta dom personligen ändå har av att vara med på nätet, skulle aldrig vilja vara utan det. Men dom vill gärna gnälla lite. Det ligger i tiden.

Vi som var med när TV:n slog igenom minns att vi kunde få fyrkantiga ögon av TV:n och en gång kunde man bli blind av bokläsning.  Och nu blir man stressad av mobilen.      

Sens moralen idag är att jag fortsätter att läsa på och förkovra mig, lär mig nåt nytt mest varje dag. Jag har visserligen för länge sen gett upp tanken om "Digital Succé", men tack Margareta för boken. Jag ska läsa på och fumla vidare och jag hoppas på några blygsamma framsteg i alla fall!

onsdag 15 mars 2017

Årsmöten på löpande band

Mitt sista årsmöte för i år tror jag det var igår. Rätt välbesökt. Det var årsmötet i förra veckan också.

Kanske jag borde på på Hyresgästföreningens årsmöte också om nu inte det varit. Och kanske OKQ8-stämman om det finns såna fortfarande?

"Det var ljusblått" sa ordf. Kent
Gårdagens möte var rätt städat och gick smärtfritt. Styrelsen fick som väntat ansvarsfrihet. Det är ingen turbulens i vår förening, och jag har faktiskt aldrig varit på möten där det varit bråk och hetsiga diskussioner som man hört talas om. Kupper där styrelsen byts ut och sånt. Det är ju tvärtom oftast svårt att få några  vill vara med i en styrelse.




Samma tugg är det på alla årsmöten, de flesta dagordningar följer ju ungefär samma mall och jag har nog rätt när jag säger att ett normalt årsmöte i en svensk förening tar 45 minuter plus/minus 3 minuter. Samma tugg, "kan vi godkänna..., finns det fler förslag..., ordet är fritt---" men det är inte negativt, tvärtom. Val ska tas på rätt sätt, siffror, namn, revisionen allt ska ju redovisas tydligt och det ska vara plats för frågor.

Och plats för kaffe och semla blev det också i går och bloggägaren fick två år i styrelsen.

Det är det här som är vardagsdemokrati på något sätt och idag är det styrelsemöte. Med dagordning, "kan vi godkänna..." etc. Lite fint är det att vi har det så här lite formellt i föreningslivet.

 

tisdag 14 mars 2017

En gång var jag riktigt fet.

Lite tråkigt inlägg idag, men vikten är viktigt. 

Vi hade en halvfastedag igår, lite småtråkigt det också att äta lite magert en hel dag, men ingen stor sak. Idag äter jag som vanligt igen och nu tar vi ett par sabbatsveckor.

Jag träffade en kompis häromdan som lite med kniven på strupen efter några dåliga medicinska värden gjort en imponerande justering av vikten väldigt väldigt snabbt. Hoppas han kan hålla det. 

Här i Sverige är väl det här med vikten ett av det vanligaste som vi vill ändra på på våra skröpliga kroppar. Nästan alla vill nog gå ner några kilo till sommaren, Beach 2017, och det är inte så himla länge sen jag själv var riktigt fet och bestämde mig för att bli av med några kilo, långt innan det här med halvfasta var uppfunnet.

Eller förresten,  det är egentligen  rätt länge sen men jag var allt bra rund då, riktigt fet. Men jag var konsekvent då när jag hade bestämt mig och med träning och strikta matregler gick jag ner massor.

Men lever man som vanligt här i Sverige med obegränsad tillgång på mat går det inte att undvika att det blir några hekto i ökning varje år och så hittade vi som tur var 5:2-dieten som nu i år har blivit ganska liberala 6:1, men det räcker för att hålla balans i vikten. En dag i veckan som halvfastedag.

Hade jag bloggat då när jag började gå ner i vikt hade jag haft en massa intressant att komma med, kunde skrivit en bok, men nu får det räcka med den här rekommendationen: 

Träna, håll igen på kalorierna och kör lite 5:2 efter en tid för att boosta viktminskningen. Och nu när sommarn och värmen kommer så ta en joggingtur. Eller ta två!

Nu har jag det så fint ordnat så att jag kan ta ett par sabbatsveckor från 6:1-andet, vi är inte så fundamentalistiska,  men vi kompenserar det med lite extra motion. Tänk att jag släpade runt på 15 extra kilon innan jag tog tag i vikten!           
  

måndag 13 mars 2017

Bastubaletten del 2

Mellofinal i helgen, grattis Robin, en bra låt vann! Men det bestående under helgen för min del var Bastubaletten så jag fortsätter på gårdagens tema..

Det blev lite modernt TV-tittande också för oss, 8 halvtimmesprogram och ett entimmes mer eller mindre i sträck, det är ju så man ser serier på TV numera på Netflix, HBO och liknande, vi med. Man kan väl ändra sig.

Manliga män från Tornedalen
Inte bara dans, dom avhandlade mod och manlighet och sånt också. Myter om männen i Tornedalen som kraftkarlar, men vilket mod av dom där killarna att ställa upp så här och prata känslor i en sån manlig kontext. I Tornedalen där man ska tåla ett par flaskor brännvin och brotta ner en björn i skogen... Så står dom här gubbarna på scenen med en handduk runt midjan och utmanar alla fördomar om manlighet och vad som är modigt!

Mattias Barsk är hjärnan bakom idéen, Justine Kirk är koreografen och SVT filmar så man har sluppit en massa trams, inga tävlingar, ingen har röstats bort! När kommer tredje säsongen?

Något annat påtagligt under helgen är en sångtext jag gått och trallat på för mig själv för att försöka memorera och på köpet fick jag en ändrad åsikt.

Jag brukar med emfas hävda att dikter och texter ska vara rimmade. Som Ferlin, Fröding, Tage Danielsson... Men den här sången/texten/dikten har inte ett rim och är så himla fin med ord som berör. Texten sitter rätt bra nu och jag återkommer säkert till den, och OK då, jag får väl börja läsa lite orimmade dikter, man kan väl ändra sig...

Till exempel Tranströmer. Stenen på bilden finns på Tomas Tranströmers Plats utanför Stadsbiblioteket i Västerås och texten lyder:

"Trött på alla som kommer med ord, ord men inget språk for jag till den snötäckta ön
Det vilda har inga ord
De oskrivna sidorna breder ut sig åt alla håll!
Jag stöter på spåren av rådjursklövar i snön,
Språk men inga ord"

Allt för idag, nu ska jag analysera Tranströmer, typiskt manligt!  

söndag 12 mars 2017

Bastubalett

Tänk att jag missat SVT:s bastuprogram från Tornedalen. Men nu håller vi på och tittar ikapp på Svt Play. Bastubalett.....!

5 gubbs i varierande ålder och en ambitiös tjej som koreograf och en märklig idé.  Vi har några avsnitt kvar att se och det kommer en säsong till senare, då med kvinnor i stället. Hur kommer man på nåt sånt här? Men det var kul och intressant, jag ser fram emot nästa säsong med kvinnor i bastun. Säkert vanligare att killar gillar att basta men tjejer gör det också. Alla våra tjejer i klanen gillar bastun i stugan från den allra minsta och uppåt. Det fanns säkert många bad och danssugna tjejer att välja på i Tornedalen.

Finnar är värst förstås men vi här i Stentorpet är rätt energiska vi också. Vi blev så badsugna igår så vi åkte till stugan och satte fart i kaminen för att ta en dans. Men så mycket balett blev det inte men i programmet hade dom några fräsiga moves som jag i alla fall testade lite lätt.

Och det här var på allra sista tampen för att kunna prova nåt jag aldrig tidigare provat: att svalka sig i snön! Så nu har jag gjort snöänglar i snön! Men snöänglarna blev inge vidare, det var sån hård skare så jag låg bara och flaxade och frös så nej, svalka mig i skön pudersnö har jag kvar att hoppas på!

Och jag ska bättra på  koreografin till min bastubalett. En piruett med dragning åt "den döende svanen" var det mest påtagliga och just det momentet återkommer jag kanske till nån gång med en sedelärande uppmaning till läsekretsen. När koreografin är klar är alla välkomna på premiären.

Medtag handduk.

lördag 11 mars 2017

Feministtema idag

Senaste nytt är att vi borde stryka det gamla ordet tjänsteman. Tjänsteperson ska det heta.

En lyx här i "Mitt Sjuttital" är att man inte behöver engagera sig så hårt i en del debatter. Är "tjänsteman" mossigt och bör bytas ut så ska man väl göra det, men från min sida förstår jag inte att det är så provocerande med dom där orden med "man" men är det nödvändigt för att öka jämställdheten att byta ut alla "man" mot "person" så är det väl så. Jag tar inte striden men kostar på mig att vara lite tveksam.

Talesperson är rätt allmänt vedertaget nu i stället för det gamla talesman, där var det bra att byta. Men talman = talperson? Sjöman = sjöperson? Förman = förperson? Brandman = brandperson? Hur gör vi med Sjuksyster?

Och hur gör man med ombudsman? Det har ju blivit ett låneord i engelska språket och så går vi sta och byter till ombudsperson då blir Trumpen trumpen. Ingen stor sak, men behövs såna här reformer för lika lön och lika pension så är det OK för mig, men jag kör nog vidare med tjänsteman.

Mossigt, men det var rätt skoj
Så råkade vår coach Tina spela "Benny Hill Theme" idag på gymmet. Då tänkte jag på pappa Sven och hans favoritprogram. Det hade aldrig kunna sändas på TV idag. Fullt av oskyldiga skämt med Benny Hill och lättklädda tjejer, men OK, rätt mossigt. Kanske bra att det aldrig skulle funka idag, men pappa tyckte det var kul. Pappa skojade ofta om att han hade samma bystmått som Jane Mansfield. Gubbigt, så får man inte skoja!

Gudrun Schyman gav sig i förrgår på Paolo Roberto efter ett oskyldigt (?) skämt om några kvinnliga framträdande egenskaper. Men det går inte att skämta om sånt längre. Kanske också bra, eller jag vet inte. Kvinnor skämtar väl om mäns mindre framträdande egenskaper?

"Det var en gång en sjöperson, med mössan käckt på svaj, Hen hette Axel Öperson och hade blå kavaj..."

Här hade jag kunnat lägga in ett klipp från Youtube och Benny Hill Show, men jag avstår så ingen känner sig sårad, och jag som vill vara Politiskt Korrekt får härmed be om ursäkt för det här inlägget.


fredag 10 mars 2017

Det är inte så farligt att bli gammal

Årets #blogg100, det femte sen tideräkningens början har kommit en bit på väg. 10% idag.

#blogg100 spritt över landet
Första gången, 2013, var jag inte med, så andra omgången var min premiär. Då var det allt bra många fler på startlinjen, men det är många med i år också och jag är med förstås. Och jag har väl lika svårt som alla andra att få tiden att räcka till men det här ska väl gå.

Idag är det lite körigt så det blir bara en kortis helt pliktskyldigast med en bild som symboliserar hur #blogg100 är spritt över landet, skulle vara kul att se en åldersfördelning och vem som är nestor....

Nu ska jag iväg på morronträningen på Actic, sen har jag nog inte tid att sitta vid datorn på hela dan så det här får räcka.  PRO Kultur hade årsmöte igår och efterfesten hade vi här hemma hos oss så jag är också lite trött idag även om vi pensionärer oftast har tidiga vanor så jag kom tidigt i säng.

Sen kan jag i förbifarten säga också att läsa morrontidningen på surfplattan och i mobilen gå lika bra, delvis bättre, än i papperstidningen. Efter snart två månader utan papperstidning ser jag att det blir otroligt mycket mindre papper att släpa till återbruket. Och vi kan båda börja med del 1 samtidigt på varsin surfplatta, vi slipper vänta på vår tur innan första delen är ledig.

Men nu ska jag snygga till mina muskler på Actic. Trevlig fredag! Det är inte så farligt att bli gammal.

torsdag 9 mars 2017

Körsång och Rock'n'roll

Knappt nånstans i världen är det så poppis att sjunga i kör som i Sverige. Och alla kan sjunga i kör.

Men blir det kör så blir det lätt kyrkomusik eller Svenska visor. Eller kanske avancerad notläsning så att inte alla kan vara med, och är det en pensionärskör så sjunger man förstås Evert Taube.
It's now or never --- on Blueberry Hill 

Inget fel med det men i Rock Everybody i Västerås sjunger pensionärerna Rock'n'roll, "vår ungdoms musik" som vi säger, musiken från 50-60-70-talet. Det finns en ocean av klassiker att ösa ur: Elvis, The Beatles, The Rolling Stones....

Rocken på senare tid har jag noll koll på. Vad heter hårdrocksbanden? AC/DC, Metallica, Kiss är väl överspelade för länge sen? Och deras låtar passar väl inte för körsång för framtidens pensionärer men det finns ju annat, schlagers och sånt. Mellomusiken av idag har jag svårt att tänka mig som körsång, ja Hasse Andersson förra året skulle kanske funka.

Kören samlas på Växhuset. 
200 när alla är på plats
Men vi har inget problem att hitta låtar, vårt problem är att så många vill vara med och sjunga, vi får inte plats! Häromveckan uppträdde vi en hel timme med ett mestadels nytt program, med solister, stämmor och ett liveband. En kille i kören drog några munspelssolon och kören sjöng 15-16 låtar utantill! Det här är banne mig en bra kör! Och "konceptet" är ju genialt, konstigt att inte fler städer har sina rockkörer med pensionärer. Det hänger på ekonomiskt stöd förstås och framför allt på en bra körledare.

Motion är viktigt, grönsaker, äpplen och köttbullar också. Bastubad och ett gott skratt. Och körsång! Jag kör alltihopa. En helgardering!

Vilken tur att jag hamnade i den här cirkusen! Rock Everybody är en unik kör som är värd uppmärksamhet. Nu har vi kommit fram till Nationalteatern och du som är körintresserad känner igen Bob Dylan  med Ulf Dagebys text. "Bosse" sjöng den alldeles nyligen i Gatans Kör på Svt, nu har Rock Everybody tagit upp den.

Här är några korta takter från vårt allra första försök med Dylan, allra första gången vi provar att sjunga den. Lars Jauring, vår körledare, spelar och än har vi inte fått några stämmor, provar bara rakt av. Men ändå: världspremiär och en aptitretare för läsarna av "Mitt Sjuttital". Självskryt, men jag tycker det låter så bra så jag vågar ta med den här i bloggen. Hur ska det inte låta när vi lärt oss texten och fått träna på låten några gånger! Det får du veta när du kommer på en konsert med oss.

Tills dess: Gilla oss på Facebook! 

Körens allra första kontakt med Bob Dylan:
 

onsdag 8 mars 2017

Fotografering förbjuden

Det här med Sociala Medier har en naturlig koppling till den där frågan om hur man får fotografera och var det är förbjudet. Och hur är det med att lägga ut bilder på nätet. En bekant sa "det där är ju en offentlig plats så då är det förstås förbjudet att fotografera" 

Okunskapen är stor och folk i gemen tror inte att det är så tillåtet som det är och mina vänner tror mig inte alltid när jag berättar hur det är. Jag läste på en gång när jag körde Facebookkurser. Har det ändrats tänkte jag och nu har jag läst på igen.

"Var" får man fotografera först, det är enkelt. Man får fotografera överallt där det inte är förbjudet som t.ex. skyddsområde med en skylt "Fotografering förbjuden". Eller i en lokal med skylt på dörren från fastighetsägaren att det är förbjudet, då får man också låta bli.

Olaglig bild!
Allt annat är tillåtet som människor i grupp på stan, närbilder på enskilda människor på en parkbänk, grannen som solar naken på sin tomt... Allting får man fotografera utom alltså där det är förbjudet. Sen kan man råka ut för förtal förstås om man använder bilderna fel, men man får fotografera.

På privat område är det annorlunda. I en affär, på restaurangen, konserten, museet, skolan, BB etc, kan det vara förbjudet, men det måste framgå på något sätt. Eller att man blir tillsagd, då är det bara att lyda. Som bilden jag tog på Filmstaden i Västerås, den är faktiskt olaglig! Jag hade inte sett fotoförbudet på dörren, så SF har rätt att ta mig i örat eller anmäla mig, jag tar risken, men fel av mig var det alltså, förlåt.

Sen några år finns det en ny lag om kränkande fotografering, sånt man hör om ibland. Dold fotografering i omklädningsrum, i någons hem i smyg etc. Det är olagligt.  Men polisen får smygfilma även hemma hos skummisen.

Egentligen är det rätt enkelt och precis som jag lärt ut men den där lagen om kränkande fotografering är rätt ny och den behövdes. Annars är det bara att plåta på  och ha ett gott omdöme.

Sen finns det en massa lagar och regler om man ska använda bilderna i marknadsföring, men som en enkel bloggare, Instagrammare e.dyl. behöver man inte tänka på sånt. Plåta på och skulle någon känna sig trampad på tårna så skulle åtminstone jag ta bort bilden direkt även om jag egentligen inte skulle behöva, klart man ska vara smidig.

Men rätten att fotografera är frikostlig i Sverige, det tror inte mina vänner förrän jag berättar för dom.

tisdag 7 mars 2017

Barndomshemmet är till salu

Inte så dramatiskt för mig, och barndomshem är väl att ta i, men i alla fall lägenheten jag växte upp i.

Vardagsrummet är rätt stort
Ett tag hade jag tänkt att köpa tillbaka den när det var dags att lämna villan, men det blev inte tillfälle till det då, och nu är det inte heller aktuellt men en fin lägenhet är det. Ett par saker slår mig.

För det första så av de ställen jag bott på så är det nog bara hit jag skulle vilja flytta tillbaka till. Det händer att vi promenerar förbi det huset och jag har nog funderat hur det ser ut i mitt gamla rum. Så det var kul att titta in i lägenheten där jag bodde över tjugo år.  
Det lilla köket är inte så här rymligt som det ser ut här.


Och för det andra, tre rum och 74 kvadratmeter. Man hade enklare pretentioner förr; vi var tre barn hemma och jag minns inte att man tyckte det var trångt. Köket var litet, badrummet var litet och vi tre barn var väl väl så högljudda och retsamma som barn är nu, det var säkert ljudligt, men jag trivdes bra där. Byggt 1947 och då var en öppen spis standard, det kan man sakna numera.

Sjuttio år gammalt så mycket är rustat sen jag bodde där och en stor inglasad balkong är ju suveränt. Öppna spisen är vitmålad nu, nja... Men garderobsdörrarna i fint trä var kvar i original, det var ett plus.

En fin lägenhet på ett fint område på Jakobsberg, jag skulle absolut kunna tänka mig flytta tillbaka dit och vi skulle faktiskt bo billigare där med lån och avgifter än där vi bor nu, det är också ett plus. Men det skulle inte bli fem minuter till Clas Ohlson, det är ett minus.

Men varför friserar mäklarna bilderna så hårt? Inte en skavank och alla rum ser så stora ut med deras vidvinkelfoton. Hallen som var så liten verkar nästan möblerbar. Jag blir ofta besviken när jag går på visning.

I lägenheten har en svensk finansminister hälsat på, det är lite kuriosa men ökar väl inte värdet på lägenheten, Kul för mig att se bilderna.

Det är visning på torsdag, men jag tror vi ligger lågt ändå.

måndag 6 mars 2017

Väderrapport

Redaktionsledningen för "Mitt Sjuttital" ser fram mot vårvärmen och den värsta vintern verkar vara över.
Jag gillar min utsikt över stan. Ett favoritmotiv.

När solen skiner över Västerås är det fint att titta ut över stan. Vi är inga vintermänniskor och även om den här vintern så här långt varit rätt överkomlig så har det varit rätt tufft för oss. Förkylningar har kommit och gått ända sen nyår och mellan varven tagit rätt hårt på orken. Vår träning har blivit lidande.

Riktigt säker kan man väl inte vara än vare sig med förkylningarna eller vintervädret men här på bloggexpeditionen tittar vi framåt och har gjort oss beredda för nya äventyr.

Om vi skulle ta en liten tur rätt vad det är så är det bra att ha nåt att ha tandborsten i och jag hade tittat ut några bra väskor med "bäst i test"-vibbar som var billigare att köpa i väskaffärn än på nätet och det var en bra expedit i väskaffärn som gav oss bra råd. 

"Jo vi har sålt mycket av den väskan ni tänker på och den finns ju i fina färger. Men har ni tänkt på det här och det här..?"  sa hon, och det hade vi inte. Vi tänkte på hennes råd och köpte en annan väska, mer praktisk. Att handla på nätet är jättebra och praktiskt, men den här gången var jag tacksam att vi gick ner till stan och den som lyder råd sägs ju vara vis.

Och nu väntar vi ivrigt på våren!        

              

söndag 5 mars 2017

Perssons blandning

Efter en helg "på annan ort" så har man många intryck nu på söndagseftermiddan. Hemma igen och lite trött blir det blandad eftermiddagskompott eller "Perssons blandning" som mamma Karin alltid sa. Plus och minus, lite självskryt och en tragisk avslutning:

Teaterbesöket i Stockholm med barnbarnen var det viktigaste och då tänker jag att dom i Stockholmstrakten har det väldigt väl förspänt med ständigt massor av bra arrangemang att välja på, teatrar, konserter, utställningar etc. Men det är mycket folk överallt. Jag trivs bra i Stockholm men jag blir alltid lite lätt stressad.

Fullsatt på Stadsteaterns stora scen fast Mio min Mio har spelats sen före jul och kommer att spelas hela hösten, Astrid Lindgren är populär. Fint att Västerås ligger på så lagom avstånd till Stockholm, vi har ju tillgång till hela kulturutbudet i Sthlm om än med lite mer planering för hur man ska ta sig dit, men Stockholmarna kan ju inte heller räkna med spontana teaterbesök med sån här rusning efter biljetter. Vi bokade våra biljetter före jul och hela våren är nästan fullbokad.

Gene Krupa style.
Tunnelbanan klagar Stockholmarna ofta på, men dom förstår inte hur bra den är. Och billig. Men Stockholm kommer att växa till 5 miljoner invånare läste jag. Då blir det trångt i tunnelbanan, det är tur att dom trivs tillsammans när så många vill flytta dit. En garageplats i Vasastan var till salu för 1,5 miljoner, tur också att dom har bra betalt. Nej, då har dom det värre dom där krakarna i Värmland och på Gotland på sina "skräpytor" som det kallades i en rapport för en tid sen. Dom kan få vänta i timmar på en buss om nu inte linjen är nedlagd så dom väntar förgäves.

Men i Bergshamra hittade jag en gratis parkeringsplats! Sista i stan? Och jag fick förverkliga en dröm jag haft och kunde dra ett häftigt trumsolo när jag fick låna Natans elektroniska trumset. Trummisen sitter visserligen ofta i bakgrunden i orkestern, men undrar om det inte är han som får dom snyggaste tjejerna. Två trumpinnar och två fötter, det var rätt svårt att hålla takten får jag erkänna, men jag hade nog kunnat gjort en karriär bakom kaggarna.      

Till sist tog vintern tog snöpligt slut för VSK och VIK hamnade lika snöpligt i kvalserien till allsvenskan, men vi i Västerås håller ändå troget på våra lag.

lördag 4 mars 2017

Ett par aktuella böcker

Jag köpte inte mycket på bokrean i år, köpte bara för 250 kronor. Jag lånar mest eböcker från bibblan numera.

Det enda jag köpte var lite smått och en klassiker. Jag har aldrig läst Gösta Berlings saga kom jag på. Typiskt nåt man borde låna på bibblan, men 79 kronor kunde den väl vara värd. Det är flera klassiker jag borde läsa, det är ofta mitt sommarprojekt i stugan. Gösta Berling har ju alla andra läst, snart jag också. Hoppas den är bra.    

Jan Gullious senaste i hans serie om Det stora århundradet, "Äkta amerikanska jeans" kom ut i höstas och den köpte jag då, men det blev inte av att läsa den förrän alldeles nyligen. Han är född samma år som jag och nu är det 1950-tal, hans och min tid som 10-15-åringar. Det är så mycket som är lika för alla oss som växte upp efter kriget, men om det var han personligen eller om det är allmänt för alla ungdomar som växte upp i Stockholm då vet jag inte, men vi var inte lika försigkomna här i Västerås om jag säger så.

Men Sporten som t.ex. Ungerns vattenpolomatch mot Sovjet 1956, höjdhoppet i EM 1958, Garvis Määttäs kvittering till 4-4 på Leninstadion 1957 det är sånt som förenar alla oss killar födda på 40-talet.


Guillous bok läste jag rätt långsamt för att leva mig in i känslan som grabb, lite annat med Pontus Ljunghills  "Lykttändaren" som jag nu läser. Bra kriminalromaner vill man snabbt veta hur det ska gå, vem var det och varför. Lite sugen att göra som när jag läste Stig Larsson. Då åkte jag till stugan, tände i kaminen och satt och läste hela natten. En pensionärslyx!

JG:s bok om 50-talet kan jag ju själv bedöma hur det var på den tiden, i den andra boken är det Stockholm på 20-talet. Där är jag förvånad att polisarbetet var så metodiskt då, det är lätt att ha fördomar om hur det var för 100 år sen.

Kanske jag köper nåt mer från bokrean, 75 kronor för en bra bok är så billigt, och om Selmas Saga om Gösta B. är värd en kommentar här i spalten så återkommer jag, men som sagt den har ju alla redan läst.

Nu läser jag vidare i Lykttändaren.            

fredag 3 mars 2017

Memories

Min livlina i årets #blogg100 får bli mina gamla bilder och minnen som kommer till mig nu när jag håller på och digitaliserar våra fotoalbum. Ett rätt trist och tidsödande jobb men fint att få in alla bilder "på datan" och kunna stoppa undan albumen.

Det första som slår mig är ett par bilder ur det första albumet jag är klar med. Ett par bilder från Hotell Flamingo i Solna från 1966. Samtidigt ser jag några FB-bilder från vänner som just nu är i Syd-Afrika med sina fyra små barn på sportlov. En vecka "one thousand mil away from home" som sången säger. "Mil" inte som originalets "miles". Det gav tillfälle till en fundering om resvanor förr och nu.

Radio och telefon men ingen TV
Har folk råd så gör dom väl som dom vill med sina pengar, det har inte jag det minsta med att göra mer än att jag principiellt tror att barn har det bättre att få landa och ta det lite lugnt på sportlovet hemmavid och inte stressa jorden runt på sportlovet för att föräldrarna gillar att resa. 1000 mil.....

Idag hörde jag om månturisterna som snart är på väg på semester till månen, Christer Fuglesang trodde på rymdresor som semesterresor. Vardagsmat för barnbarnsbarnen på sportlovet?

När vi var unga "var vi inte särdeles beresta, vi hade nätt och jämnt varit vid Pressbyrån i Gnesta"  (fritt efter Galenskaparna). Bilderna från Hotell Flamingo 1966 var min första tjänsteresa. 21 år, första jobbet, första tjänsteresan, första gången jag bodde ensam på hotell! Av en slump hade jag med min Instamatic så den här sensationen blev förevigad med ett par bilder.

Den där vintern/våren-66 bodde jag minst 6 veckor där på Hotell Flamingo för 35 kronor natten och blev rätt ofta starstruck i hissen och i frukostmatsalen. Fotbollslandslaget bodde också på det hotellet nära Råsunda och hade några samlingar, det var stort för mig. Och ännu hade jag aldrig åkt flyg på nån semesterresa.

Till sist håller jag, inte minst pga miljöskäl, på den diskuterade flygskatten men inser svårigheten att få igenom en sån. Ett bidrag till minskat resande och bättre miljö tänker jag men jag ska läsa på lite mer om konsekvenser och positiva och negativa effekter!

torsdag 2 mars 2017

Mitt Ljuva Sjuttital

Min blogg är rätt åldersfixerad. Inte så konstigt, det är ju själva poängen med den.

Sen var det väl inte det smartaste att välja ett sånt upplägg om jag nu ville ha läsare till det jag skriver, men jag skulle ju skriva om sjuttioåringar men för att luras lite valde jag den dubbeltydiga titeln, "Mitt ljuva sjuttital". Falsk marknadsföring helt klart men ett lockbete så att några födda på 1970-talet skulle luras hit och se hur vi har det vi besvärliga 40-talister, "proppen Orvar" som vi hette en gång och "köttberg" har det också hetat, men numera är vi "bara en massa pensionärer".

"Skriv 10 minuter varje dag" var uppmaningen på en skrivarkurs jag gick en gång. Jag hade inget större utbyte av den kursen, men den där uppmaningen gillar jag, tror det är nyttigt för knoppen. Men det här bloggeriet tar lite mer än 10 minuter. Allt mellan 20 minuter och ett par timmar, ja inte i streck förstås, lite då och då när jag har tid att sätta mig en stund. Men jag borde skriva för hand, min handstil har blivit så svårtydd att jag inte ser själv vad jag skriver och behöver träna. Vi som hade välskrivning som ett ämne i skolan.

En test: så här mycket hinner jag skriva på 10 minuter om ett slumpvis valt ämne.

Red Naomi. Rekommenderas.
Jo, jag tar det här: Jag såg Amelia Adamo i en intervju i lördags hos Mark Levengood. Hon hade fyllt 70 några dar tidigare och dom pratade om ålder, om döden och sånt. Och lite om hennes nya kärlek också, frisören från Vallentuna. Jag håller med henne i mycket när hon pratar om ålder, det gamla vanliga att ta vara på dagarna och sånt.

Det där med döden då? Tja, inget att gräva ner sig för (förlåt skämtet) men det kryper ju närmare. Större risk nu att få hjärnblödning än när man var ung och odödlig men för den skull kan man ju inte gå och oroa sig och sluta leva. Det var väl lite sånt där hon tyckte. Självklarheter, jag håller med henne i allt.

Sen fick jag minst sagt lite dåligt samvete när hon pratade om uppmärksamhet till sin partner och det där med blommor. Alltså att generellt vi karlar, åtminstone jag, är så dåliga på att komma med en blomma till våra partner, och lika generellt att alla kvinnor, åtminstone en mig närstående Margareta, väldigt mycket uppskattar en spontan blomma. Nu blev det kanske inte helt spontant idag, men när jag på förmiddagen idag hade ett ärende ner till stan så passade det ju bra att titta in till Mästerblomman. En trevlig expedit tyckte att några rosor skulle passa bra en sån här lite småregnig dag. Red Naomi heter sorten och står sig länge. Ett bra köp tyckte Margareta,

Det här tog 10 minuter att skriva utan att tänka så mycket. Nu lägger jag in en bild också så är saken klar, jag har skrivit mina 10 minuter plus inledningen plus 5 minuter för att lägga in bilden, Nyttigt! Så här borde alla göra. Och att köpa en blomma borde man också göra lite oftare.

onsdag 1 mars 2017

OK då, jag blir med i #blogg100

Minst en uppdatering om dan nu i 100 dagar. Den tiden brukar gå väldigt fort.

Och det här är ingen dramatisk skillnad mot hur det brukar se ut i den här bloggen, jag ägnar en stund mest varje dag åt att skriva av mig lite, en terapi som alla borde ägna sig åt, men visst brukar jag hoppa över nån dag emellanåt när det är för körigt, det ska jag försöka undvika nu. Eftersom det här är första inlägget i den här #blogg100-omgången tar jag lite om min bloggeribakgrund:
Ungdomlig bild från starten 2014.

Intresserad av Sociala Medier allt sen jag först hörde talas om det för 10 år sen har jag med bara några korta pauser skrivit nästan dagliga blogginlägg på flera olika bloggar. Den här bloggen öppnades 2014 med den här programförklaringen.  När jag läser den nu efter 2,5 år så är det väl så att det fortfarande gäller det som jag skrev 2014 men jag hade glömt att det var efter några öl som bloggen startades. Kan det vara möjligt? Och Margareta var pådrivande står det, hon som tycker att jag sitter lite väl mycket vid datorn! Kors då.

Jag har nu hunnit bli 72 år och 9 månader och är kanske äldst i klassen i den här utmaningen men nån ska ju vara det och jag fortsätter min dokumentation hur det är att leva som sjuttioåring eller i "Mitt Sjuttital" som jag hellre säger.

Det första ämnet i den här 100-dagarsserien kan få bli en rad om mina klasskompisar från gymnasiet för över 50 år sen som student -63. Jag har förgäves försökt få med dom på båten i Facebookgruppen jag la upp för min gamla klass efter återträffen 2013. Det skulle ju annars vara perfekt för att hålla kontakten på Facebook med klasskamraterna spridda över landet: några i Norrland, nån i Skåne, i Göteborg, i Linköping, några i Västerås och några i Stockholm mm.

Jag har tidigare gett upp men så fick jag ett mail från Anders, mer behövdes inte. Jag tror jag åker på nästa lunchträff, jag fick intrycket att det är islossning på gång.

Och hoppsan! När jag tittar in på Arosiensis Facebook-sida så vad ser jag. En kurs i Sociala Medier om ett par veckor i Stockholm!! Som jag har tjatat på killarna! Nu har dom chansen och kommer dom inte med på kursen så håller jag kursen själv med dom på nästa lunchträff.